UteFoto

Våra vita tillgångar

2012-01-15T23:31:00.010+01:00

Jag har precis suttit och läst på Wild Wonders of Europes hemsida om hur man runt omkring i Europa börjat återskapa miljöer och biotoper som försvunnit, i vissa fall för flera hundra år sedan. En del i detta är också att återintroducera arter som utrotats i och med att deras livsmiljöer försvunnit. Bl a bävrar i Danmark, visenter i Polen och lammgam i Schweiz. Stora resurser har lagts ned på detta i form av både pengar och hårt arbete. På flera platser i Europa har man också börjat visa upp det som är unikt för just den region där man lever och börjat att tjäna pengar på detta. Allt i dagens samhälle sätts ju som bekant i ett ekonomiskt perspektiv och skall man skydda vissa miljöer och arter innebär det i många fall att mark som annars kunde varit odlingsbar måste reserveras för de vilda djurens och växternas behov. Kan då lokalbefolkningen tjäna ekonomiskt på detta så är det ju bara bra. Man slår två flugor i en smäll; de som kanske mist en del av sin försörjning från lantbruket får en ny i besöksnäringen. Ser dessutom befolkningen att det vilda har ett ekonomiskt värde så är jag säker på att man är mer benägen att ta hand om och vårda det man har. Givetvis började jag då att fundera på vad vi har kring husknuten här hemma som skulle kunna locka utomsocknes besökare. Jag tänker natuligtvis på de vita älgarna.
Vilda miljöer finns det tyvärr inte mycket kvar av i Värmland och absolut inte här i Eda. Det mesta är hårt brukad skog som numera är granplantager, men vår relativt täta vita älgstam är unik för trakten. Tyvärr håller man på att skjuta bort den också.

Jag har själv varit med och "guidat" ett ganska stort antal människor genom åren för att titta på dessa vita sevärdheter, dock utan att ta betalt. Oftast har det handlat om fotografkollegor från andra delar av Sverige (eller Norge) men också en och annan utländsk släkting till någon bekants bekant. Givetvis har de lagt några kronor på mat, boende, bränsle mm i vår kommun.

Varför ingen har börjat att göra detta lite mera seriöst under mer ordnade former är nästan märkligt. Det finns ju arrangörer av både älg och bäversafaris på relativt nära håll och intresset för de vita älgarna är stort. Visst måste det vara ett bra komplement för att tjäna pengar medan man väntar på att skogen växer. Skogen i övrigt ger ju bara avkastning vart sjuttionde år eller så när det är dags att avverka. Innan dess är det mest utgifter och arbete.

I stället har man börjat att skjuta dessa vita attraktioner och röster har höjts för att skjuta bort dem helt för att de avviker från det som man uppfattar som normalt. Att de trots sin vita färg är lika levnadsdugliga som sina grå artsfränder borde det inte längre vara någon tvekan om då de är friska och förökar sig. Det finns alltså inget hållbart argument ur biologisk/ekologisk synpunkt för att avliva dem.

Frågan är ju då: Var är det ekonomiska värdet störst? Som köttbullar i den enskilde jägarens frysbox eller som en levande attraktion där många kan få både glädje av att se dem och ekonomisk nytta av de besökare som kan lockas hit? Dessutom har de ett stort symbolvärde för trakten.

Jag har själv lagt ned några hundratusen genom åren för att besöka platser med höga naturvärden i form av djur och intressanta miljöer, och jag är inte ensam om detta. Denna typ av turism håller också på att bli en ganska betydande näring runtomkring på många platser i världen. Varför inte här när vi har något att visa upp som är unikt?

En lite trög dag...

2012-01-08T12:48:00.008+01:00

Då har jag tillbringat ännu en dag i örngömslet, denna gång tillsammans med fotokompisen Anders Tedeholm från Sunne. För mig är det tredje sittningen på en månad. Vi var på plats i gömslet strax efter kl 7 och det började ganska lovande då vi hörde örnarna "kackla" i träden runt myren strax innan solen gick upp. Svårt att veta hur man skall beskriva detta läte men ni kan höra det här. Under dagen har vi två örnar på besök. De gör inflygningar på låg höjd över myren och i det närmaste står still och ryttlar på ett par meters höjd över åteln flera gånger. Den ena landar också på åteln vid ett tillfälle men sitter bara ett par sekunder innan den lyfter igen.

Både örnar och korpar verkar oroliga och extra vaksamma denna dag. Vad det beror på är svårt att säga. Kanske vi själva gjort något vid något tillfälle som avslöjat oss. Kanske beror det på att man kör ut timmer längre bort, även om avståndet är ganska stort. Kanske beror det på att något annat rör sig i skogen som inte vi ser. Bildresultatet blev alltså ganska magert och större delen av dagen fick vi nöja oss med att iakta örnarna på avstånd när de satt i trädtopparna på andra sidan myren. Men så är livet som naturfotograf ibland, ett tolvtimmarspass resulterar bara i en enda bild som är "sådär". Nya chanser kommer. Skam den som ger sig!

Julfirande i örngömslet

2011-12-25T23:03:00.012+01:00

Idag har jag suttit i örngömslet för andra gången den här säsongen. Den här gången var jag själv. Ett lite annorlunda sätt att fira jul kanske men ack så befriande och behagligt. Vädret kunde ha varit bättre. Fyra plusgrader i morse och ingen snö kvar gör att det känns lite tristare. Dessutom blir bakgrunderna fulare och ljuset sämre med barmark. Eftersom vi utifrån åtelkamerans tidsangivelser sett att örnarna varit ganska aktiva redan i soluppgången fick jag för mig att jag skulle försöka mig på att gå utan pannlampa från bilen till gömslet för att störa så lite som möjligt. Det verkade som en jättebra idé tills jag bara ett tjugotal meter från bilen trampade utanför spången över vattnet i myrkanten. Det fick alltså bli lampa i alla fall... Strax efter kl 7 är det riktigt mörkt i skogen när inte det är någon snö.

Jag hinner nästan inte rigga upp grejerna och göra upp eld i kaminen innan korparna börjar kraxa runtomkring på myren och örnarna börjar "vissla" intensivt. Jag har aldrig hört dem låta så länge och ihållande förut. Då det låter från flera håll runt myren så förstår jag att de måste vara flera. De håller på i säkert en halvtimme innan den första örnen seglar ner mot åteln. Ännu är det ganska mörkt och det är svårt att få vettiga slutartider. Örnen äter en liten stund och flyger sedan i väg lågt över myren söder ut.

Efter bara någon minut kommer nästa örn, en något ljusare individ och slår sig ner på åteln. Nu börjar det att bli lite ljusare men slutartiderna är fortfarande långa. Örnen hinner knappt börja äta innan en äldre och ännu ljusare individ anfaller. Jag låter kameran gå men har inga stora förhoppningar på resultatet. ISO 3200, bländare 5,0 och tider runt 1/100 sekund är inte idealiska föutsättningar för att få skarpa bilder på fightande örnar.

Försvarar sig med näbbar och klor!

Trillar på ändan av ren förskräckelse.

Den äldre örnen visar var skåpet ska stå.

En och annan snyting med vingarna delas också ut.

En liten bildsekvens blir det dock. Inga höjdarbilder men en okej dokumentation av en speciell händelse. Intressant att se hur de använder både näbbar och klor när de slåss. En och annan käftsmäll delas också ut av de långa och kraftiga vingarna. Givetvis avgår den äldre med segern och får i lugn och ro äta i en hel halvtimme medan de båda yngre örnarna stilla tvingas sitta och iakta måltiden från träden på andra sidan myren.

Den besegrade yngre örnen längst bort drar sig undan.

Pustar ut efter förlusten.

Segraren bevakar sitt byte.

Åskådare från andra sidan myren.

Fram till halvtolvtiden är det livlig aktivitet på och kring åteln av tre örnar, ett trettiotal korpar och ett antal kråkor, skator och nötskrikor. Därefter händer....... ingenting. Två av örnarna kan jag se sitta i träden på andra sidan myren. Den ena sitter kvar ända tills det mörknar och jag går hem. Eftersom jag sitter och tittar på denna örn missar jag totalt att en duvhök sitter på åteln. Jag upptäcker den först när den lyfter efter att jag skrämt den med en för hastig kamerarörelse. Undrar hur länge den suttit där?

Nu önskar jag mig lite snö och minusgrader till nästa sittning. Örnar i lätt snöfall kan bli fina bilder. Så är det att vara naturfotograf, ens bästa bild är alltid den nästa.

Säsongspremiär i örngömslet

2011-12-11T22:30:00.015+01:00

Igår satt jag i vårt örngömsle för första gången den här säsongen. Det var också första sittningen för mig efter "uppgraderingen" som vi gjorde förra vintern (se tidigare inlägg). Mitt sällskap för dagen var fotokompisen Lennart Augustsson från Naturfotograferna i Arvika. Möjligheterna att fotografera från gömslet är nu avsevärt mycket bättre än tidigare och man sitter dessutom bekvämare. En viktig detalj då man ska sitta still i kanske 8 timmar eller mer.

Det var ett litet äventyr att ta sig ut till gömslet då det kommit ca 15 cm blötsnö kvällen innan och skogsbilsvägen till gömslet var oplogad. Endast den som skött matningen kvällen före hade kört i snön och spåren hade frusit till is. Det gick "som på räls" hela vägen och jag var glad att jag hade fyrhjulsdrift. Vädret var dock bra för fotografering. Lite soldis gjorde att det var ljust men utan hårda skuggor. Ett trafikdödat rådjur utgjorde huvudrätten denna dag men även lite slaktavfall sedan älgjakten stod på menyn. Vi kunde konstatera att gömslet fungerar alldeles utmärkt då vi lyckades få in de vaksamma korparna på ca 4 meters håll utan att de brydde sig nämnvärt om oss.

Efter att vi väntat i sex och en halv timme kom det äntligen en ung kungsörn och landade direkt på rådjuret. Det hade naturligtvis varit roligare om den mellanlandat i någon av de vackra torrakorna kring åteln men man kan ju inte få allt. Vi var ändå glada att den kom medan det var skapligt ljus att fotografera i. Den stannade ca 30 minuter på åteln och åt friskt av både rådjuret och slaktavfallet. Det blev en fin avslutning på en bra fotodag.

En ny vit bekantskap

2011-08-17T18:42:00.005+02:00

Efter att ha haft jour på räddningstjänsten hela förra veckan var abstinensen efter att få åka ut i skogen och leta älg stor under helgen. Söndag kväll hade jag lejt bort ett par timmar för att kunna vara med på årets jaktstämma. Eftersom abstinensen var svår så åkte naturligtvis kameran med i bilen. Förhoppningen att se något intressant var väl egentligen inte så stor eftersom jag skulle åka efter stora vägar och inte speciellt långt. På hemvägen från mötet ser jag något vitt skymta till i buskarna ganska långt bort i en ledningsgata. Det är en vit älg men jag kan inte se vad det är för individ men anar att det är en tjur. Turligt nog finns en skogsbilväg som löper parallellt med ledningsgatan. Jag kör in för att komma lite närmare. En grå ensam älgko kliver över vägen framför bilen. Jag stannar bilen och kliver ur, monterar upp kameran på stativet och väntar. Jag ser nu att det är en vit tjur men den är fortfarande skymd i buskarna och omöjlig att fotografera. Jag chansar naaturligtvis på att den ska följa i kons spår och korsa vägen bakom mig. Därför riktar jag kameran dit och väntar.

Jag behöver inte vänta mer än en halv minut så ser jag hur tjuren börjar röra sig mot vägen. Snart tittar den fram ur buskarna i vägkanten och iaktar mig på ca 25 meters håll. Trots att jag står helt öppet precis bredvid bilen ser han inte särskilt stressad ut, utan står och blänger på mig en bra stund.

Snart kliver han fram och lommar lugnt och sakta en bit längs vägen innan han kliver av igen och ansluter till kon.

Gissningsvis är denna tjur två-tre år. Det är en individ som inte jag sett förrut men jag antar att det är samma tjur som vi hade med i ett älgdrev ifjol höst. Jag såg den inte själv men både området och den beskrivning jag fått stämmer. Inte en speciellt vacker eller märkvärdig tjur på något vis, men det är alltid lika kul att se en vit älg som man inte sett förrut.

De börjar att röra på sig

2011-07-05T23:37:00.003+02:00

Nu börjar älgarna att röra på sig och det är dax att börja leta upp de vita. För andra kvällen i rad har jag sett den vita tjuren som i fjol hade sex taggar. I år ser det ut att bli sju eller åtta. Tyvärr rör han sig ganska nära 61:an och det är ju inte helt ofarligt. I fjol sommar gick det åt tre vita i trafiken från juli t o m september, bl a min gamla vän den vita kon med bruna örat som jag följt ända sedan hon föddes 2004. Tyckte faktiskt att det var lite sorgligt efter att ha följt henne i sex år.

Det kommer troligen att bli många timmar och mil på skogsbilvägarna runt omkring de närmaste månaderna.

Omslagsbild

2011-07-05T16:31:00.006+02:00

Medan jag varit i Finland har nya numret av Svensk Jakt kommit ut i handeln. Jag var ju tvungen att köpa den eftersom jag har tagit omslagsbilden och det är min första framsida. Jag har ju visserligen haft framsidor på Aftonbladet, Värmlands Folkblad m fl dagstidningar men det gills inte riktigt eftersom det knappast var bildernas fotografiska kvalitet som gjorde att de publicerades. Den gången föreställde bilderna bankrånare som jag lyckats fotogrefera med en engångskamra genom ett fönster. Nyhetsvärdet var alltså större än den fotografiska kvaliteten. Visserligen gav det bra betalt men är knappast den typen av bilder jag brukar ta. Snarare handlade det om att befinna sig på rätt ställe vid rätt tillfälle och ha sinnesnärvaro nog att ta bilder.

Det var också extra kul eftersom jag själv glömt bort att jag tagit bilden och lagt upp den på nätet. Jag trodde först att chefredaktören för Svensk Jakt hade förväxlat mig med någon annan när han ringde, beskrev bilden och ställde frågan om att köpa den. Så är det ibland. Bilder som man inte själv ser som speciellt märkvärdiga finner någon annan som vacker eller användbar.

Omslagsbilden i sin helhet.

Bilden var dessutom en slags "nödlösning". Eftersom det var natt och solen gått ned fanns ingen annan möjlighet än att gå ned på marken och se till att få älgarna i siluett mot natthimlen för att över huvudtaget kunna fotografera dem.

Kul att få en omslagsbild. Hoppas att jag får möjligheten fler gånger. Jag kanske skulle försöka att marknaddsföra mitt bildarkiv på ett mera aktivt sätt. Det börjar faktiskt bli ganska omfattande...

Hemma på Farmen igen!

2011-07-04T19:53:00.017+02:00

Då var man hemma från den finska urskogen sedan några timmar. Bland det första man måste göra är naturligtvis att tvätta både sig själv och sina kläder, men inte långt efter kommer att kolla vilka bilder man egentligen har fått med sig hem. Målet för årets resa var att få en annan typ av bilder än de jag redan har och som ska passa in i ett sammanhang för att ge en helhet. T ex en utställning eller ett bildspel. Vad jag sökte var framförallt bilder av djur i miljö och bilder med det där lilla extra, t ex en speciell händelse eller ett extra vackert ljus. Efter att snabbgranskat mina bilder kan jag konstatera att jag kanske har 10-12 bilder av den typen med mig hem och som jag kommer att använda i de sammanhangen. Naturligtvis har jag massor av andra bra bilder men inga fler som sticker ut speciellt från det jag har sedan tidigare.

Ser snällare och mjukare ut än vad han är...

Vad man också har med sig hem är en ökad erfarenhet och fler kunskaper om våra stora rovdjur och deras beteenden. Inte minst är det intressant att bara sitta och titta hur de interagerar med varandra. Respekten och min beundran för hur naturen fungerar ökar för varje möte med djuren.

Tyvärr hängde inte tekniken med mig riktigt så att jag kunde uppdatera bloggen de senaste dagarna i Finland men jag lägger ut ett antal bilder nu för att illustrera vilken sorts bilder jag var ute efter den här gången.

En bild av björn i miljö som jag saknat sedan tidigare.

Även här en bild där björnen är huvudmotivet trots att den har ganska litet utrymme i bilden. Det mjuka morgonljuset som är kring kl 4 på morgonen är det som gör bilden speciell.

Här är det fonden av oskarp skog och det mjuka varma morgonljuset på den som lyfter bilden från att vara ett vanligt björnporträtt till att bli en fullt användbar bild.

Här väntade jag på att järven skulle hoppa upp på stocken. Eftersom en björn tidigare släpat en gris över stocken och jag såg att järven vädrade och följde släpspåret så var det bara att ställa in kameran, vänta och hoppas.

Den här typen av bilder har jag massor av sedan tidigare men man kan ändå inte låta bli att ta dem när tillfälle ges.

Gott om björnar som vanligt

2011-06-29T14:14:00.004+02:00

Nu har vi suttit de två första nätterna i gömsle och börjat inträda i det tillstånd som kallades "fältkoma" när man gjorde lumpen, dvs att man sover några minuter här och där när tillfälle ges. Som vanligt är det gott om björn. I natt hade vi tre björnar samtidigt vid ett tillfälle. Två av dem verkade känna varandra väl och samsades vid samma åtel. Den tredje jagade de dock bort. Ytterligare en individ, en större och ärrad hanbjörn dök också upp senare på natten.

En av de björnar som besökte oss i natt.

Förutom alla björnar bjuds det också på gott om tillfällen att fotografera fågel. En del av arterna har vi också på hemmaplan men eftersom vi har gott om tid och kameran monterad så faller det sig naturligt att fotografera dem när tillfälle ges. De fungerar alltså som ett slags pausfågel mellan björnbesöken.

Gulärla

Jag har också fått låna en CANON EOS 550D inför resan för att få prova möjligheten att filma om det dyker upp någon speciell sekvens som kan göra sig bra på film. Efter att testat att filma de björnbesök vi hittills haft kan jag konstatera att det är svårt att filma och att det kräver ett annat tillvägagångssätt än att fotografera, det krävs ett annat "tänk" alltså. När man lyckas är dock resultatet förbluffande bra för att komma från en kamera som egentligen är avsedd för stillbilder.Vi har dock inte sett någon varg eller järv ännu, så en del godbitar återstår alltså att hoppas på inför de tre nätter som återstår. Tre vargar har setts på relativt nära håll från andra gömslen under vår vistelse här, så de finns i närheten.

Framme utan fadäser

2011-06-27T13:28:00.015+02:00

Efter två övernattningar är vi nu till slut framme i Kuikka som kommer att fungera som vårt basläger under veckan. Resan gick utan större missöden, visserligen fick en rävunge plikta med sitt liv strax norr om Örnsköldsvik men annars gick det bra.

Vi stötte på ett gäng "vägrenar" i Kalixtrakten som orsakade en viss uppståndelse i trafiken.

Första natten sov vi strax söder om Luleå och den andra öster om Sotkamo, bara ca 10 mil från slutmålet Kuikkajärvi. Bägge nätterna spenderades i tält med åtta respektive tolv timmars vila. I Sotkamo stötte vi även ihop med det ryska längdskidlandslaget. Orsaken är att man i Sotkamo har ett vintersportcenter med skidtunnel liknande den vi har hemma i Torsby. Nu sitter vi spänt och väntar på att få åka ut för vår första gömslenatt. Enligt de rapporter vi fått från Sami så är det bra trafik om nätterna med både björn, varg och järv.

Andra lägerplatsen öster om Sotkamo. INTE myggfritt!

Eftersom vi hade relativt gott om tid på oss idag hann vi med lite fönstershopping i Kuhmo och efter ankomsten har vi hunnit med att ta en bastu, byta kalsonger och se över all fotoutrustning i lugn och ro. Kul att se att de dinglar ned samma saker i toalettstolen här som hemma i Sverige. De kallar dem dessutom vid dess rätta namn.

Vi hann också med att fönstershoppa och kolla in det finska motormodet.

Rapport från första gömslenatten kommer i morgon eller övermorgon, beroende på hur pigg jag är efter första natten.

Packad på midsommarafton.

2011-06-24T19:43:00.003+02:00

Det är midsommarafton och jag är packad. Dock inte berusad som så många andra utan packad och klar för att åka till Finland på min årliga björnsafari i morgon bitti. Det börjar hända mycket i skogen här på hemmaplan också och det kommer nog att bli ett antal kvällar och mil på vägarna runt omkring ett par månader framåt.

Gårdagens runda bjöd på rådjurskid och ett par tranor som hade fullt upp med en nyfiken räv. Tyvärr var det lite för långt håll och för mörkt i båda fallen för att det skulle bli några riktigt bra bilder.

Jag har inte sett några älgkalvar ännu och heller inte fått kontakt med några av de vita älgarna, så en hel del återstår alltså att se fram emot.

Nästa uppdatering hoppas jag kunna göra från Finsk-Ryska gränsen på tisdag eller onsdag. Det förutsätter naturligtvis att tekniken fungerar och att det finns något att rapportera. Det senare tvivlar jag inte på, det brukar alltid hända något som är värt att berätta om.

Nedräkningen har börjat.

2011-06-19T20:52:00.005+02:00

Fyra arbetsdagar återstår innan det är midsommar och semester. Återigen bär det iväg till Finland på midsommardagen. Det är faktiskt åttonde året i rad som jag spenderar en semestervecka i Lassi Rautiainens fotogömslen vid ryska gränsen. Trots att jag varit där så många gånger känns det lika spännande som alltid och man undrar vad man kommer att komma hem med för bilder den här gången. Alltid dyker det upp någon ny situation som man inte lyckats fota förut. De rapporter jag fått lovar gott. Bra fart både på björn, varg, järv och örn som vanligt. Tillåter tekniken så kommer jag att uppdatera bloggen direkt från finsk-ryska gränsen.

Här hemma står vi också inför en brytningstid. På tisdag är det sommarsolståndet, det vänder och vi går mot mörkare tider. Det positiva är att under sensommaren börjar djuren att bli mer aktiva igen. Ungarna börjar bli såpass stora att honorna tar dem med på små upptäcktsfärder. Bland t ex älgarna och rådjuren börjar det också närma sig brunsten vilket gör att handjuren är i den bästa trim under hela året. Augusti och september brukar kunna bjuda på några fina upplevelser med både prima råbockar och ståtliga älgtjurar.

Slagugglor

2011-06-15T23:42:00.010+02:00

Det har inte blivit något skrivande här på bloggen på ett tag nu, bl a beroende på att jag totalrenoverat huset och varit "hemlös" i fem månader. Men nu är det nya friska tag!

Förra helgen var jag i norra Värmland och var med när man märkte slagugglor. Jag kan inte ens komma ihåg att jag sett en slaguggla i det vilda tidigare men nu fick jag gott om chanser att både se och fotografera de imponerande fåglarna. Slagugglan är ju ganska ovanlig och södra gränsen för dess utbredning går ungefär i höjd med norra Värmland.

Orsaken till att den minskat kraftigt är framförallt det moderna skogsbruket som medför brist på naturliga boplatser i form av ihåliga högstubbar och träd. Under sjuttiotalet började man sätta upp holkar för ugglorna och vanligtvis har det varit 3-4 kända häckningar i Värmland varje år sedan dess. De senaste två åren har det dock varit riktiga gnagarår i hela landet vilket medfört några goda år för slagugglan. 2010 var det 28 st kända häckningar och i år hela 39 st.

Vi fick vara med och besöka sju av dessa häckningar. I fem av holkarna var det välmående uggleungar, ett bo hade ett rötägg och i ett fann vi en död unge. Troligen ihjälbiten av mård. De ungar som hade storleken inne ringmärktes och vi tog blodprov på dem.

Visst är uggleungar söta! Riktiga små skogstroll.

Att plocka ut uggleungar ur boet är inte ett helt riskfritt projekt. Slagugglan har inte fått namnet slaguggla utan orsak. För den som klättrar upp till holken föreligger stor risk att bli angripen av arga uggleföräldrar. Eftersom slagugglan mäter nästan 130 cm mellan vingarna är den tillräckligt stor för att kunna slå omkull en människa när den kommer i full fart. Dessutom har den vassa och kraftiga klor som den inte tvekar att använda när det gäller att försvara sina ungar. För den som klättrar upp i holken är det därför hjälm och vadderad jacka som gäller.

Hoppas nu att gnagaråren fortsätter att komma med jämna intervaller och att man fortsätter att sätta upp holkar åt ugglorna när det är brist på naturliga boplatser. Nu när slagugglorna har fått en riktigt bra nystart vore det ju synd om de skulle hamna på gränsen till att försvinna från våra trakter igen.

Slutfinish i örngömslet

2010-11-14T19:45:00.006+01:00

I dag har jag och Lennart Augustsson varit och gjort klart de sista arbetena i fotoklubbens örngömsle. Vi har forcerat arbetena och faktiskt fått mycket mer gjort än det vi tänkte för en dryg månad sedan när vi bestämde oss för att modifiera det inför kommande säsong. I sista minuten har vi nu fått klart platser för två fotografer innan matningssäsongen drar igång. Nu mår platsen bäst av lugn och ro och kommande besök kommer att ske i tystnad under dygnets mörka timmar. Visserligen finns behov av lite "småputs" men funktionen finns och vi får hålla till godo med det i vinter.

Canon 600 mm i närmsta gluggen och Nikon 500 mm i bortre. Observera komouflagenäten för fönstren.

Lastpallarna framför ska naturligtvis bort. De har tjänstgjort som "byggnadsställning" då inte myren är helt frusen än.

Lennart testmonterar sin tubkikare. Observera att fönstren sitter på olika höjd och mörkläggningsplasten som här sitter uppfälld i taket.

Numera finns gott om plats för två fotografer med två kamerahus vardera. Eftersom vi haft lite olika åsikter om fönstrens höjdplacering kompromissade vi och satte dem i olika höjd. Vi har också försett fönster och gluggar med invändig mörkläggningsplast som kan fällas ned. Detta för att vi vid tidiga morgnar ska kunna använda pannlampa invändigt när vi monterar kameror, gör eld i kamin mm, utan att ljus tränger ut. Plastdraperierna fäster vi sedan upp i taket med hjälp av magneter. Fönstrens utsidor har vi försett med kamouflagemönstrade nät av modell myggnät. Detta för att undvika blänk i glaset och att våra vita ansikten ska störa örnarna.

Kameran sitter monterad på ett Wimberley stativhuvud som i sin tur sitter skruvat i en kraftig planka.

Det enda som nu saknas är grisarna som vi ska mata med. När vi hämtat dem krävs att vi ett par gånger i veckan förser åteln med ny gris. Sen har vi alla förutsättningar att få många bra örnbilder i vinter. Vi är fem st av klubbens medlemmar plus ytterligare ett par intresserade som turats om att på lediga stunder åstadkomma denna modifiering de senaste veckorna. Jag är övertygad om att åtminstone vi som deltagit längtar efter att få testa våra lösningar i vinter.

Årets skörd

2010-11-07T20:18:00.008+01:00

Nu när höstmörkret slagit till är det dags att ta tag i årets bildskörd på allvar. Allt ska synas i sömmarna, katalogiseras och sorteras. Några bilder kommer jag att jobba vidare med och redigera. Den ljusa delen av året går det mesta av den lediga tiden åt till att vara ute och fotografera. Att sortera och efterbearbeta bilderna blir alltså eftersatt.

Givetvis orkar man inte hålla sig under sommaren heller, utan kollar igenom de bilder man tagit och gör några smärre justeringar på ett fåtal som man vid första anblicken tycker är bra. Det fina i kråksången när man nu sätter sig och går igenom bilder som man tagit för ett antal månader sedan är att det dyker upp "nya" guldkorn som man ratat vid första genomgången.

En bild som man vid den första snabba genomgången inte reagerade nämnvärt på ser man nu med nya ögon och tycker att den kan vara värd att arbeta vidare med. Nu är inte jag någon expert på digital bildbehandling och tycker inte ens det är särskilt kul, men hoppet om ett bra resultat får mig ändå att försöka om man ser att förutsättningarna finns.

Som ni ser här så har jag idag gått igenom en del av vårens bilder, bl a från april då det blev något tusental bilder av orrspel. Ett och annat guldkorn som kan vara värda att gå vidare med blev det nog även då.

Det blir värre när jag kommer längre fram mot sommaren. I stort sett var jag ju ute varje kväll från mitten av maj till slutet av september, och många bilder blev det... Något tusental älgbilder skall sorteras och katalogiseras, mestadels av vita älgar. Några av dem kanske också jag ger mig på att redigera.

Dessutom finns några tusen bilder av björn, varg, järv och örn ifrån sommarens Finlandsvistelse att ta tag i. Jag hade också tänkt mig att tillbringa några helger i fotoklubbens nyrenoverade örngömsle i vinter så vi får väl se hur mycket jag hinner med innan det blir vår och det är dags att ge sig ut och plåta igen.

Vita älgar väcker känslor.

2010-10-31T22:39:00.007+01:00

De vita älgarna vi har här i trakten väcker känslor. En del vill spara dem då man anser dem vara en attraktion och en del vill skjuta dem till varje pris då man anser dem vara onaturliga. Vad som förvånar mig är att ingen insett att det skulle gå att köra "vit-älgsafari" i organiserad form och samtidigt tjäna en hacka på detta. I sommar fick jag personligen så pass många förfrågningar om var man skall åka för att se de vita älgarna att jag mer eller mindre skulle kunnat försörja mig på detta ett par månader. Det vore en verksamhet som borde passa de lokala byalagen och viltvårdsföreningarna. Flera personer skulle kunna dela på jobbet och samtidigt kunde hela bygden hjälpa till att tipsa om de säkraste observationsplatserna för dagen. Med ideellt arbete skulle detta kunna ge en bra inkomst till föreningskassan.

Jag har visat mina bilder runt om i lite olika sammanhang och överallt får jag frågor och folk blir nyfikna. Som sagt har folk lite olika syn, en del är negativa och en del är positiva. Vad som mest fascinerar mig är att vi människor med så stor säkerhet anser oss veta vad som är naturligt eller inte och vad som är bäst för våra viltstammar. Man kan väl inte påstå att vårt facit i ämnet är direkt lysande.

För knappt ett år sedan när jag lade upp några bilder på vita älgar på fotosidan hamnade jag i en diskussion med en person från Stockholmstrakten som kommenterade mina bilder och kallade sig "viltvårdsbiolog", huruvida detta var naturligt eller inte. Troligtvis hade han försett sig med titeln själv. Följ länken här för att se hela diskussionen.

Vad som i alla fall är säkert att de vita älgarna har ett starkt symbolvärde för trakten. Tyvärr har inte alla insett det och kommer heller inte att göra så förrän det omsätts i pengar.

Arbetsdag i örngömslet

2010-10-23T19:56:00.010+02:00

Idag har jag tillsammans med några fotokompisar från Naturfotograferna i Arvika varit och justerat vårt örngömsle inför vintern. Planen var att sätta in rutor i isolerglas för bättre sikt och att göra nya öppningar för kameraoptiken som tillåter lite mera svängrum.

Håltagningen börjar.

Tidigare har vi haft ett mycket litet fönster att titta ut genom och kameragluggen har varit alldeles för trång. Detta har begränsat oss i valet av optik och egentligen bara medgett en enda fotovinkel. Hade man monterat kameran och riktat in den så fick man banne mig hoppas på att örnarna landade just där kameran pekade!

Bredden är åtminstone bra och glasrutan visar sig passa.

Eftersom man sitter i ca tolv timmar i stöten är det viktigt att sitta skönt och kunna variera sin sittställning. Detta medgav inte det tidigare mycket lilla fönster som fanns. Skulle man ha överblick över hela myren så fick man sitta med näsan tryckt mot rutan, vilket fick följden att fönstret immade igen. Dessutom fick man sitta med sträckt rygg och nacke vilket var ganska påfrestande. Nu sitter riktiga fönster av isolerglas på plats med en kamoflagemönstrad nätgardin som tillåter oss att se ut utan att man kan se in.

Justering av kameragluggen i nederkant.

Även själva kameragluggen har justerats och tillåter oss nu att panorera med kameran för att t ex kunna ta bildserier på örnarna som ofta flyger in på låg höjd över myren. Jag har svurit över detta tidigare, att de små gluggarna inte gjort det möjligt att panorera. Nu när jag kom hem kom jag att tänka på att när vi byggde gömslet för tretton år sedan medgav inte heller kameratekniken detta, så det kanske inte är så märkligt att vi gjorde som vi gjorde den gången. Dels har autofokusens följsamhet förbättrats och dels tar kamerorna snabbare bildserier. Digitaltekniken har också gjort det möjligt med kortare slutartider och det är numera billigt att "chansa" och klämma av långa bildserier.

Man kan nästan tro att vi här öppnat en kombination av kiosk och plåtslageri.

Lite sömnadsarbeten återstår för att få tygstrutarna på plats, annars har vi nu ett mycket användbart gömsle inför vintern. Till våren tar vi nästa glugg, så att det blir möjligt för två fotografer att sitta samtidigt. Eftersom matningen ska igång om ca tre veckor så har vi inte tid att ta en till innan dess. Lite färg får vi också försöka att kleta på till våren. Inte så mycket för örnarnas skull, utan mest för att inte locka dit nyfikna homo sapiens i onödan.

Här tätas det mot regn och fukt.

Egentligen skulle vi gjort dessa arbeten redan under den gångna sommaren. Vi har i ett par års tid diskuterat just dessa justeringar, men länge såg det ut som om vi inte skulle få någon tillgång på gris i vinter för att åtla med och då försvann lusten. Nu har matfrågan löst sig och vi kör i vinter med.

Lite sömnad och måleriarbete återstår.

Nu har vi ett toppengömsle och det är bara att hoppas på lagom med snö i vinter för att det ska bli vackra bakgrunder. Sen gäller det ju naturligtvis att man tar sig tid och försöker sitta några helger. Gömslefotografering är fruktansvärt kul men förutsätter att man kan sätta av en hel helg och naturligtvis att man har en stor portion tålamod.

Tankar på ett älgpass.

2010-10-17T21:34:00.009+02:00

Första älgjaktveckan i södra Sverige är nu avklarad och gissningsvis har det hittills fällts 50-60.000 älgar. De flesta jaktlag har skjutit den största delen av sin tilldelning och trappar nu ner jakten. De mest intresserade kommer att jaga ytterligare några helger framöver i höst, men den sammanhängande älgjaktsveckan är avverkad och de flesta av oss nöjer sig med den.

Tre av de vita älgar jag följt i sommar har hittills fällts. Den vita kalven i Myre och den vita kon med den vita kalven i Ås. Av de fjorton olika vita älgar jag fotograferat under juli-september är alltså sammanlagt 6 st borta. Tre skjutna och tre trafikdödade. Det har väckts en del ont blod bland allmänheten av att man i år valt att ta bort den tidigare frivilliga fridlysningen av de vita älgarna i vissa viltvårdsområden. Olyckligt att man valt att göra så, då jakt i allmänhet numera är en starkt ifrågasatt verksamhet. Det borde nu vara extra viktigt för jägarna att visa att man kan ta hänsyn till andras intressen än sina egna och bedriva jakten på ett ansvarsfullt sätt.

Trots att jag anser mig själv vara en stor djurvän som är mer intresserad av djur och natur än genomsnittet har jag inga betänkligheter när det kommer till att skjuta en älg. En del personer som jag träffat i vissa andra sammanhang har förbryllats av detta. Min åsikt är att vi människor också är en del av det ekologiska systemet och att vi fortfarande har en roll att spela som rovdjur i näringskedjan. Visserligen har vi pga den tekniska utvecklingen numera ett försprång mot våra fyrbenta "rovdjurskollegor" och vi kan knappast påstå att vi jagar på samma vilkor som våra förfäder en gång gjorde. Men när det gäller t ex älgen som art så är det också tveklöst så att den gynnats av oss människor och vår tekniska utveckling. Bl a pga det moderna skogsbruket har vi under de senaste 50 åren fått en onaturligt tät älgstam i Sverige. En liknande utveckling har även rådjursstammen haft. Jag har därför inga moraliska betänkligheter när det gäller att döda en älg. Jag tvekar inte heller när det gäller arter som rådjur eller vildsvin. Däremot skulle jag aldrig kunna tänka mig att delta i en vargjakt av samma skäl. En hotad art som rent ekologiskt utgör en femtiondel av vad ett land av vår storlek borde kunna hysa, skall inte jagas! Att säga som regeringen gjorde i vintras: "för att öka acceptansen för vargen så måste den jagas" är inget annat än politiskt mumbo-jumbo. Att påstå sig vara tvungen att döda det man säger sig vilja skydda är en tankevurpa utan dess like!

Skribenten själv på älgpass.

Många jaktkritiker försöker som de säger själva "se jakten ur djurens perspektiv" vilket i mina ögon innebär att man ger djuren en rad männskliga känslor och egenskaper. Vi ska ha klart för oss att det är ytterst tveksamt om t ex en älg kan känna det vi människor kallar sorg. Detta vore ingen bra överlevnadsstrategi om man levde i ett ekologiskt system där man är ett bytesdjur för andra arter och ständigt lever under dödshot. Här är rätt strategi att glömma och gå vidare och det finns inget utrymme för sentimentalitet. Detta kan vi också se bland människor i fattiga delar av världen där döden är ständigt närvarande. Man sörjer intensivt en kort stund men verkar ha lättare att gå vidare och fortsätta att leva sitt liv än hos oss i den rika delen av världen, troligtvis för att detta är direkt nödvändigt för att överleva. Tveklöst kan däremot de flesta djur känna fysisk smärta och det är där vårt ansvar som jägare ligger, att döda snabbt och effektivt. Något som både våra egna förfäder och våra fyrbenta rovdjurskollegor ibland slarvat med...

Däremot är jag villig att ge jaktmotståndarna rätt på en del punkter. T ex jakt i hägn och jakt på inplanterat vilt (t ex rapphöns och vaktlar) är ytterst tveksamt ur en etisk synvinkel. Kan man fösvara att man föder upp djur och sätter ut, vars enda syfte är att utgöra måltavla vid nöjesjakter? Ett svårt dilemma. I vissa fall är det försvarbart; t ex i vissa områden i Afrika förutsatt att den ekonomiska vinsten detta genererar kommer den fattiga delen av befolkningen till nytta. Verkligheten i dessa länder är fortfarande så tuff att människan som art skulle konkurrera ut t ex oryxantilopen i sitt behov av betesmarker för att klara sin egen överlevnad. Kan man hitta alternativ till den traditionella boskapsskötseln som samtidigt gynnar viltet så är det i mina ögon en bra lösning. Betydligt mer tveksamt är nöjesjakterna på rapphöns och vaktlar på de skånska godsen eller jakt på kronhjort i hägn.

Att jaga är alltså i mina ögon att skörda av naturens överskott. Att ta av räntan utan att röra kontot. Vi människor har alltid varit rovdjur och haft vår roll att fylla i det ekologiska systemet. Likväl är det viktigt att vi sköter detta på ett bra och etiskt riktigt sätt. I det moderna samhället finns också andra intressen som vi måste ta med i beräkningen och jägare/markägare har inte längre ensamrätt på viltet i våra skogar. Jakten är en av de sista verksamheter som ger oss samhörighet såväl med både våra förfäder som världens naturfolk. Låt oss sköta den med stor hänsyn och sunt förnuft.

Älgjakt

2010-10-10T22:23:00.007+02:00

Ikväll packas mången ryggsäck för i morgon börjar älgjakten. Jag är själv en av alla de som deltar. Inte så mycket för själva jagandets skull utan mest för naturupplevelsen och det sociala umgänget. Nytt för i år är att man här i Eda älgskötselområde tagit bort fridlysningen av de vita älgarna. Redan för 5-6 år sedan började man lätta lite på den tidigare frivilliga fridlysningen och tillät att man fällde vit kalv.

Flera jaktlag fortsatte dock att fridlysa alla vita individer på frivillig väg. I år har man alltså lättat lite till i regelverket och en älg är en älg, oavsett färg. Jaktlagen runt omkring kommer säkert att agera olika. En del behåller fridlysningen och en del jägare har uttalat att de inte kommer att skjuta om det kommer en vit älg i skotthåll, trots att jaktlaget tillåter det.

Jag vet faktiskt inte ännu hur mitt jaktlag har bestämt, men det spelar ingen roll för jag vet att JAG kommer INTE att skjuta. De vita älgarna är ändock relativt få och jag tycker de tillför mer som attraktioner än som köttbullar.

Bilderna ni ser här är från en efterjakt i november ifjol i Stora och Lilla Högs VVO. Två vita kalvar sköts då från samma ko. Troligen den ko som födde en ensam vit kalv i våras.

Någon vit lär väl skjutas i år också men jag hoppas att de flesta klarar sig. T ex den vita tjuren kan ju klara sig pga hornstorleken. Eftersom antalet "mellantjurar" som tillåts fällas är begränsat, så är det bara att hoppas att det är en grå som möter jägaren först och fyller kvoten.

Ytterligare en vit ihjälkörd.

2010-09-28T21:04:00.004+02:00

I morse blev den vita kon med det bruna örat ihjälkörd. Eftersom hon hållit sig nära stora vägen så var det väl inte direkt någon överraskning. Hon är den vita älg som jag genom åren har haft bäst koll på. Hennes bruna öra har gjort att det varit lätt att känna igen henne från år till år. Hon föddes 2004 och har genom åren verkat varva vita och bruna kalvar i större utsträckning än de andra vita korna. Båda hennes kalvar sedan 2008 var t ex fläckiga. Dessa blev förresten också påkörda och dödade, dock av tåget och med ett års mellanrum. Eftersom jag följt henne ända sedan födseln har jag nästan fått en personlig relation till den här kon och jag känner mig lite ledsen i ögat idag.

Tidigare i går kväll blev också en grå ko ihjälkörd några hundra meter längre österut. Det har alltså skett två älgolyckor på mindre än tolv timmar och med bara ett par hundra meters mellanrum. Resultatet är tre ensamma och vilsna kalvar som nu irrar runt kring stora vägen och letar efter sin mor. Bådar inte gott. Det är fort gjort att detta resulterar i fler olyckor.

Äntligen lös och ledig!

2010-09-06T21:39:00.001+02:00

Äntligen var jourveckan över och man var lös och ledig att kunna ge sig ut för att kolla älgläget igen. Jag hann bara åka 4-500 meter hemifrån innan jag får se första vita älgen. Det är den vita kon med bruna örat och hennes båda bruna kalvar. Ljuset är fortfarande ganska OK så jag kan hålla mig på ISO 800 och 1600 trots att de rör sig en del. Eftersom de syns tydligt från stora vägen uppstår en mindre trafikstockning i Träskogbacken. Många stannar och tittar på älgfamiljen. Kon är ganska van att bli iaktagen och tar det hela med ro. Kalvarna däremot väljer att hålla sig lite i bakgrunden.

Senare på rundan dyker också den vita kon med sin enda vita kalv upp. Tyvärr har det blivit lite dimmigt över fälten och ljuset börjar avta. Eftersom jag har ganska många bilder av dessa förut så stannar jag inte utan väljer att fortsätta för att kolla efter den stora vita tjuren. På vägen dit står en stor och grann 10-taggare med nyfejade ljusbruna horn i vägkanten. Han vänder dock på klacken/klöven och kliver in i skogen utan att jag får riktigt bra läge. I kameran ser jag dock att jag felbedömt ljuset/tiden. Det blir nu mörkt avsevärt mycket tidigare än det gjorde när jag var ute senast för över en vecka sedan. Jag svär en liten ramsa men fortsätter ändå för att åtminstone kolla om jag får syn på den vita tjuren. När jag kommer fram ligger dimman tät över fälten och i kombination med mörkret gör det att jag inte skulle se älgen om den inte stod på vägen. Det är bara att vända hem igen.

När jag kommer tillbaka till Träskogbacken har vita kon och kalvarna passerat vägen och står i diket och betar. Jag avslutar alltså kvällen med att kliva ur bilen och försöka jaga i väg dem en bit från vägen. Jag lyckas få dem att flytta sig si så där 25 meter...

Stanna hemma svider...

2010-09-02T21:21:00.000+02:00

Denna vecka har jag jour och tvingas således att stanna hemma. Det svider eftersom det händer så mycket i skogen nu och jag hade mycket på gång. Dessutom är det klart och fint höstväder och fotoljus några minuter extra på kvällen. Lägger upp några bilder från förra veckans bravader.

Vit ko med vit kalv i Ås. Skapligt ljus gjorde att jag kunde hålla mig på ISO 400 och få vettiga exponeringstider.

Älgfamilj med blandad färg i Myre. Det här är sånt som får mig att fundera. Grå ko med en grå och en vit kalv. Sannolikt har ju kalvarna samma far och vad är det då som avgör att de vita anlagen bara slår igenom på en kalv? Jag önskar att någon genetiker ville undersöka detta.

Jag har också begått ett nybörjarmisstag som grämer mig. Den gamla vita tjuren i Myre dök upp en kväll. Det var enda gången hittills i år som jag sett den på nära håll och i tillräckligt ljus för att fotografera. När jag satt mig tillrätta och ska börja att ta bilder har jag plötsligt ingen ström i kamerabatteriet! Normalt sett har jag två kameror med mig i bilen men naturligtvis inte denna kväll. Efter mången svordom lyckas jag pilla ur batteriet och värma det i armhålan en stund. Denna "chockbehandling" ger tillräckligt med ström för två exponeringar. Ingen av dem blev riktigt skarp, troligen beroende på mitt flitiga pillande med att försöka skaka liv i batterierna utan att skrämma älgarna.

Den gamle vite tjuren i sällskap med en grå kompis. Detta blev den minst oskarpa av de båda exponeringar jag trots allt lyckades åstadkomma.

De båda små tjurarna, en vit och en grå, som troligtvis är vita kon med bruna örats fjolårskalvar dyker upp lite sporadiskt. De håller fortfarande ihop men verkar röra sig en hel del. En kväll dök de upp nära vägen i Lilla Hög. De var så pass nära att det inte ens gick att få med ett helt älghuvud på bild. I alla fall fick jag se ett kul beteende på nära håll. Den vita tjuren började "rida" på sin bror.

Här ser man hur den vita tjuren lägger upp hakan på ryggen på sin bror innan han "bestiger" honom.

Varför de gör detta kan man bara spekulera i. Kanske det är en dominanshandling för att fastställa deras inbördes rangordning. Kanske det är hormonerna som spelar de drygt året gamla tjurarna ett spratt. Att de båda unga tjurarna skulle få bestiga en ko är ju i det närmaste uteslutet, men perioden på året är den rätta och de är ju könsmogna så sannolikt finns någon sorts kåt-kontakt som slås på just nu. Att de finns någon typ av "gay-community" bland traktens älgar är en tredje möjlighet som jag håller som mindre trolig...

Måndag morgon är jourveckan över för denna gång och då bär det i väg ut i skogen igen på kvällarna. Troligtvis har då tjurarna fejat sina horn och jag hoppas att bönderna inte hunnit tröska.

Utvidgat revir

2010-08-23T10:00:00.000+02:00

I går kväll och i kväll har jag vidgat mitt revir lite i sökandet efter vita älgar. I oktober i fjol fick jag av en slump se en vit åttataggare när jag tog en liten omväg hem från Arvika, min bil trivs nämligen inte på asfalt. Jag hörde att man nu sett denna tjur (som enligt ryktet har allt mellan åtta och arton taggar beroende på vem man pratar med) så gott som varje kväll på ett öppet fält. I går kväll åkte jag dit och mycket riktigt stod den där och betade tillsammans med fem andra stora grå tjurar. Tyvärr var det för mörkt att fotografera och hållet var för långt för att kunna avgöra hur många taggar den hade. I kväll åkte jag dit igen. På vägen dit dök det plötsligt upp en liten vit tjur med fula horn av modell cyckelstyre som jag inte sett tidigare. Vanligt styre på ena sidan och bockstyre på andra, dvs det ena hornet pekade upp och det andra ned. Längre bort på nästan exakt den plats där jag stod igår när jag såg den vita tjuren stod en man med tre barn i vägkanten och tittade in i skogen. Jag stannade och mycket riktigt var där en vit älg, fast en kalv... Tjuren såg jag inte till i kväll. Dessa tre, för mig nya vita älgar för i år, gör att jag nu har sett 14 olika vita individer i sommar.

Det börjar nu att röra på sig på allvar i skogarna och brunsten närmar sig. Än kan man se flera stora tjurar ströva omkring tillsammans i små gäng och beta lugnt tillsammans. Om ca en vecka kommer situationen att vara annorlunda. Runt månadsskiftet augusti-september brukar vanligtvis tjurarna här i trakten börja feja sina horn och få annat att tänka på än god grannsämja med sina manliga artfränder.

Det är kul att det nu återigen börjar att dyka upp lite större tjurar. Där har jägarna gjort ett bra jobb de senaste 15-20 åren genom att begränsa kvoten till endast en stortjur per jaktlag och spara tjurar med över fyra taggar. De flesta jaktlag har varit riktigt disciplinerade och skött detta på ett utmärkt sätt. Medelåldern på tjurarna har höjts och de med bra anlag har fått chansen att para sig år efter år. Låt oss hoppas att man uppträder lika disciplinerat när det gäller andra typer av jakt också där inte huvudmålet är att få fram en vacker trofé.

Morgonstund har guld i mun!

2010-08-22T14:23:00.000+02:00

Efter ett par kvällsturer då jag egentligen inte sett något speciellt, bestämde jag mig för att prova en morgontur i morse. Kl 5 bar det iväg och det visade sig vara värt det obehag det innebär att släpa sig ur sänghalmen i en sådan okristlig tid. Jag han inte åka många hundra meter hemifrån innan jag fick se den vita kon med bruna örat och hennes båda kalvar. Naturligtvis stod de mitt i en massa björksly så några vidare bilder blev det inte, men det var första gången i år jag fått möjlighet att iakta dem på nära håll.

Här syns kons bruna högeröra ganska väl. Det är detta kännetecken som gjort att jag har kunnat haft såpass bra koll på just henne genom åren. Både hon och kalvarna höll uppenbert koll på något annat längre bort i buskarna som jag aldrig såg vad det var. Sannolikt var det en liten grå tjur som jag sett i deras sällskap vid ett par tillfällen under veckan.

Den ena av den vita kons båda bruna kalvar. Den verkar mest undra vad jag är för konstig figur som sitter och tittar på dem när de äter frukost.

När jag suttit och tittat på älgfamiljen ett tag bestämmer jag mig för att köra vidare. Jag hinner inte köra mer än ca 300 meter innan den vita sextaggaren plötsligt står i skogsbrynet på ett ställe där jag absolut inte väntat mig att få se den. Allt stämmer. Ljuset är perfekt och jag kan fota på förhållandevis lågt ISO och ändå få vettiga exponeringstider. Tjuren står still och "lagomt" mycket dold för att få den riktiga skogskänslan utan att för den sakens skull vara helt skymd. Dessutom är det några fina vita björkstammar i bakgrunden. Jag hinner inte ta många exponeringar innan den vänder in i skogen igen men det är tillräckligt och bilderna är skarpa. Efter att ha granskat resultatet i datorn kan jag konstatera att detta är årets första bilder av någon av de vita älgarna som kan vara värda att jobba vidare med och kanske vara användbara i något framtida projekt.

Den här tjuren är en riktig spökälg. Dyker upp ur tomma intet och försvinner lika plötsligt igen för att inte visa sig på ett tag. Det är tredje gången i år jag ser honom och jag är riktigt nöjd med att det var just han som dök upp när alla omständigheter runt omkring stämde. Det är en riktigt ståtlig tjur. Ganska stor och muskulös, ett rejält hakskägg och mer kritvit än någon av de andra vita älgarna. Synd att han inte har vackrare horn bara. Även om han får leva några år till kommer han sannolikt inte att få några skovelhorn då han verkar att sakna anlag för detta.

Ikväll blir det nya försök. Eftersom kon med bruna örat och tjuren inte var långt ifrån varandra sent i morse så kan de med lite tur dyka upp tillsammans ikväll och jag tror jag vet var...

Vit tjur

2010-08-15T19:18:00.000+02:00

Igår kväll dök det upp en stor vit tjur, en sextaggare. Han gick och betade havre i godan ro med en betydligt mindre grå kollega, trots att det var kräftskiva i ett hus i närheten. Åtminstone lät det så. Detta kan var samma tjur som jag såg en mörk natt för ungefär en månad sedan. Men den här gången medgav ljuset fotografering, även om det var lite långt håll.

Rent bildmässigt blir det ju inga märkvärdiga bilder när de går och betar på det viset och ljuset är dåligt, men som dokumentation duger det gott. En bild blev dock lite speciell. Tjuren gjorde något som jag aldrig sett förut, den kliade sig på insidan låret med spetsen på hornet. Lyckligtvis orkade jag fånga detta på bild.

Kul med sådana här "udda" beteenden. Rena älgbilder, av både vita och grå, har jag hur många som helst vid det här laget men när sådana här extra små beteenden/händelser dyker upp blir jag nästan löjligt lycklig när jag lyckas fånga dem på bild. I kväll blir det nya försök. Vi får se vad älgarna hittar på i kväll.

Syndaflod och vit älg nummer elva.

2010-08-14T11:39:00.000+02:00

Nu är det ett tag sedan jag uppdaterade bloggen. Mest på grund av att jag inte fått några bilder värda att visa. Men trots detta så har ju en hel del hänt. Jag har äntligen fått syn på min gamle bekant, vita kon med det bruna örat. I år har hon två bruna kalvar. Hon blir vit älg nummer elva som jag sett i sommar. Eftersom hon har ett så tydligt kännetecken är hon den vita älg som jag har bäst koll på och som är lättast att följa från år till år. Därför vet jag också att hon är född 2004 och jag har koll på exakt hur många kalvar och i vilken färg hon fått sedan dess. Hon verkar i större utstäckning än de andra att blanda vita och bruna kalvar från år till år. I fjol hade hon en av varje färg. Vad detta beror på vet jag inte. Kanske är inte hennes vita anlag lika starka eller så råkar det bara vara så att just hon blivit betäckt av en tjur med starka grå dominanta anlag varje år. Borde vara intressant för en genetiker att forska i ämnet.

Ytterligare en vit älg har blivit trafikdödad. Det var en av den vita kons båda vita kalvar som hittades död i en vägkant i lördags morse. Det är den andra på en månad och det är bara några hundra meter mellan platserna. Ingen hade rapporterat in att man kört på någon älg under natten och kalven hade lämnats att självdö. Troligtvis hade detta tagit ett tag då det fanns stora mängder fradga runt mulen. I måndags såg jag kon i samma område igen, fast nu endast med en kalv. Den förra som blev påkörd för en månad sedan skulle jag tro var en av samma kos fjolårskalvar.

Jag har också sett två stora gråa älgtjurar som jagade varandra i cirklar ute på ett fält. Förklaringen till detta beteende kom när en ko skymtade i kanten på åkern. Detta "förspel" är ett tecken på att brunsten börjar närma sig. Ännu är det inte fråga om någon allvarlig rivalitet men tjurarna börjar redan nu "spänna musklerna" och etablera en viss rangordning.

Min runda igår blev extra spännande men av helt andra skäl än vanligt. Trots det usla vädret bestämde jag mig för att göra ett försök då det slutade regna vid niotiden. Under eftermiddagen/kvällen hade det kommit 76 mm regn vilket måste vara någon typ av rekord på så kort tid. Översvämmade bäckar och diken gick hårt åt vägarna och det blev riktigt spännande innan jag kom hem igen. För första gången fick jag på allvar tillfälle att testa både Lancruiserns fyrhjulsdrift och vaddjupet som enligt Toyota skall vara 70 cm.

Eftersom det värsta regnet vid denna tidpunkt hade slutat så var det full aktivitet i bygderna med traktorer, grävmaskiner, folk med spadar och pumpar som försökte rädda vägar och fastigheter. På älgfronten blev det därför lite magert och man fick vara glad att man tog sig hem igen.

Sommarens vita älgar Nr 8, 9 och 10.

2010-07-22T12:52:00.000+02:00

Tisdagkvällen bjöd endast på en vit älg på långt håll och i mörker. Jag kunde inte ens med säkerhet avgöra vilken typ av djur det var men troligen en ko. Onsdagkvällen blev då lite bättre. Jag fick äntligen se den vita kon med de båda vita kalvarna som flera andra sett.

Kl var bara tjugo över tio och ljuset var skapligt tyckte jag, men ISO 3200 bländare 4 och 1/8 sekund säger något annat. I mörkaste laget för att fotografera älgar som rör sig. Åtminstone om man har tänkt sig att ta bilder som lämpar sig för utställning, tryck eller tävling. Jag tog ju ett gäng bilder ändå så klart, dels för dokumentationens skull och dels för att delge er här på bloggen.

Jag hade hoppats på fler bildchanser då älgarna oberört betade i lugn och ro utan att ta någon större notis om mig. Tyvärr kom en bil med norska turister och tvärbromsade. Tre skrikande och springande barn kastar sig ur bilen med mobiltelefoner för att föreviga älgarna. Enligt mitt tycke var det onödigt att gå ur bilen överhuvudtaget när älgarna endast är på 15 meters håll, men märkligt nog står de kvar. Droppen blir dock när modern kastar sig ur bilen med en cigarett i näven och skriker på barnen "-Kom nå da, vi må reise..." Detta får naturligtvis älgfamiljen att fly. Ja ja... Sånt får man räkna med när de rör sig så nära stora vägen. Allemansrätten är bra härlig ibland!

Gårdagens observationer gör att jag nu hittills i sommar sett tio olika vita älgar som jag med säkerhet kan säga inte varit samma. En av dem är ju dock som bekant död sedan en och en halv vecka tillbaka. Jag har också passat på att åka runt och kollat traktens åkrar för att förbereda sensommaren och se var man kan räkna med att älgarna dyker upp. Tyvärr verkar det vara sparsamt med havre i bygden i år vilket gör letandet i augusti/september lite mera chansartat.

Äntligen vit kalv!

2010-07-20T13:25:00.000+02:00

Sent igår kväll när jag nästan gett upp och var på väg hem fick jag äntligen se den vita kon med kalven. Klockan var nästan halv tolv och igår var det extra mörkt eftersom det var mulet. Det var ren tur att jag fick se dem. Platsen var exakt på metern det ställe där min gode vän Stefan hade sett dem halv fem samma morgon. Det var detta som gjorde att jag stannade till och tittade extra noga. En bit inne i skogen såg jag ett par vita skepnader som spöklikt rörde sig i dunklet mellan träden. Eftersom de sakta rörde sig öster ut paralellt med vägen så åkte jag och parkerade en bit längre bort där jag visste att det fanns en liten glänta. Hade jag tur så skulle de dyka upp i öppningen så jag kunde få en närmare titt.

När jag suttit i 10-12 minuter så dyker de upp och kon kommer så nära som ca tio meter. Tyvärr var det så mörkt att bilderna bara blev sudd. ISO 3200 och 1/4 sek klarar inte ens Canons IS system att hantera. Hur som helst så fick jag mig en bra titt och kunde konstatera att det inte var min gamle bekant, kon med det bruna örat. Detta var vit älg nr 6 och 7 för mig i sommar. Då vet jag också att det finns en vit ko med två vita kalvar i samma område som inte jag lyckats se ännu. I morse kl 4 gick jag upp för att göra ett nytt försök att fota dem i bättre ljus. Detta visade sig vara till ingen nytta, det enda jag såg var ett par rådjur och en räv. I kväll gör jag ett nytt försök. Skam den som ger sig!

Två nya vita observerade.

2010-07-19T16:17:00.000+02:00

Igår kväll dröjde det länge innan jag hittade någon älg, men när det väl lossnade så kom de på löpande band. Fick syn på en grå ko, körde 100 meter och såg en vit ko. Körde ytterligare 300 meter och ännu en vit ko dök upp. Körde 200 meter till och ytterligare en grå ko visar sig. Tyvärr i mörkaste laget för att fota, men naturligtvis klämmer man några rutor ändå för dokumentationens skull och för att kunna föra in i dagboken tillsammans med plats och datum. Svårt att se i mörkret men så vitt jag kunde urskilja så var ingen av de vita korna min gamla bekanta med bruna vänsterörat.

Kl 04.30 i morse ringde min gode vän Stefan som har samma perversa böjelse när det gäller de vita älgarna som jag och berättade att han stod och tittade på en vit ko med vit kalv. När jag kom dit så var de naturligtvis borta. Jag har ännu inte sett någon av de nya vita kalvarna i år, trots att jag letat. Detta förbryllar mig lite...De enda kalvar jag sett över huvud taget i år, vita såväl som bruna, var faktiskt norr om Kalix och det gills ju inte riktigt om inte det är på hemmaplan.

Hittills i sommar har jag alltså sett minst fem olika vita som jag kunnat skilja åt. En av dessa är dock numera död. Ikväll och tidigt i morgon blir det nya friska tag för att försöka att få syn på någon vit kalv, helst i acceptabelt fotoljus.

De börjar röra på sig...

2010-07-18T12:27:00.000+02:00

Nu börjar det att röra på sig i älgskogen. Augusti är enligt mitt tycke den säkraste månaden om man ska se älg. Kalvarna är tillräckligt stora för att följa med sin mor på lite längre utflykter. Tjurarna börjar att förbereda sig för brunsten och vandra runt för att leta lämpliga kor. Havren börjar mogna och dra till sig hungriga älgar.

På min runda igår kväll hittade jag en ny vit fjolårskalv, ännu en liten tjur. Storlek och hornuppsättning var nästan identisk med den som blev ihjälkörd för en vecka sedan. Bevisligen fanns det alltså två vita fjolingar av hankön. Den ene av dessa, troligen den jag såg igår, kan jag inte riktigt placera i "släktträdet" och har ingen aning om var han kommer ifrån.

Till sist lyckades jag också få se den vuxne vite tjuren som flera andra sett i trakterna kring Nolbykorset i sommar. Han lever farligt eftersom han håller till precis intill 61:an. Förhoppningsvis drar han sig längre från stora vägen nu när brunsten börjar. Tyvärr var det ganska mörkt, så några bilder blev det inte. Synd eftersom han stod helt öppet och jag var ganska nära. Jag har tagit för givet att detta är samma tjur som ifjol höll till i Ås, men jag är inte lika säker längre. Jag tyckte mig kunna se vissa skillnader men det kan ha varit mörkret som lurade mig. Jag hoppas att få se honom igen i bättre ljus och från vänster sida för att kunna avgöra detta. I vänster "armveck" hade han nämligen en stor böld (fibrom?) förra året som bör ha lämnat någon typ av ärr/spår efter sig.

Som ren bonus fick jag också se två stora tjurar med 8-10 taggar och fyra andra älgar, alla traditionellt grå. Det verkar alltså vara ganska gott om älg i år också. Det kan bli en riktigt kul augusti.

Min vite vän är död!

2010-07-11T01:37:00.000+02:00

Eftersom jag är deltidsbrandman så är det min uppgift att åka på bränder, olyckor och sjukdomssfall de veckor jag har jour. Den här veckan har varit en sådan vecka.

Ikväll blev vi larmade till en älgolycka och direkt jag hörde larmet "Älgolycka - Påkerud" så anade jag vad det rörde sig om för älg, nämligen min nyfunne vite vän som jag skrivit om tidigare. Eftersom han rört sig på samma plats precis intill en ganska så hårt trafikerad väg de senaste 5-6 veckorna så var det väl egentligen bara en tidsfråga innan han skulle bli påkörd. När vi kom dit låg han mycket riktigt död i diket. (Det hade gått förhållandevis bra med dem som hade åkt i bilen). Älgvarningsskyltar har satts upp men vad hjälper det om inte folk sänker farten...

Eftersom jag följt de vita älgarna så länge, den här ända från födseln, så känns det lite sorgligt när någon av dem dör på det här viset. Men sådan är naturens gång i vårt moderna samhälle. Näst efter jakt så är trafik den vanligaste dödsorsaken bland våra älgar.

Brunt i brallan?

2010-07-03T17:53:00.000+02:00

Den här natten har jag spenderat i det nybyggda stora gömslet vid Lassis nya åtel som jag satt i första natten. Tanken är att man därifrån kan få bilder på björnar i vacker miljö på myren och i skogskanten. Det fick jag också, men även närkontakt som inte riktigt fanns med i kalkylen.

Det börjar med att en järv dyker upp redan kl halv åtta. Den visar sig bara under bråkdelen av en sekund och långt borta i skogskanten innan den försvinner, så någon bild blir det inte. Förklaringen till järvens snabba försvinnande kommer bara några minuter senare när den första björnen dyker upp.

Efter detta går det i ett hela natten med att björnar kommer och går fram till kl 04.30 på morgonen. Det är åtminstone åtta olika individer framme som jag kan skilja åt. Som mest kan jag se fem olika björnar på olika platser runt om på myren samtidigt

Det syns tydligt att björnarna har en viss rangordning. De tolererar varandra på ett visst avstånd och kommer en större björn fram till åteln så går den mindre undan om den står och äter. Endast vid ett tillfälle denna natt ser vi en björn som bryter mot denna regel och det hela utmynnar i ett mindre slagsmål. Det krävs endast ett par snytingar och ett avgrundsvrål från den större björnen så är det hela över och ordningen är återställd.

Vid halvtiotiden passerar alfaparet i den vargflock som har sitt revir i området. Tyvärr är jag inte riktigt koncentrerad och de passerar för långt till höger för att jag ska kunna vrida kameran tillräckligt för att följa dem i sökaren. Tiken som kommer några meter efter hanen hinner jag få två exponeringar på innan även hon försvinner ut ur bild. Genom gluggen kan jag dock iaktta dem och se hur de lugnt passerar snett bakom gömslet. Det är en härlig naturupplevelse att se dessa fantastiska djur på så nära håll i sin naturliga miljö.

När det är som mörkast strax efter midnatt går en av de fyra björnar som för tillfället är framme, rakt fram till gömslet till vänster om mig. Ingen sitter där den här natten. Därefter går björnen rakt mot stora gömslet där jag sitter. Eftersom det är för mörkt för att fotografera och jag inser att det finns en uppenbar risk att björnen kommer att komma innanför närgränsen för mina objektiv (1,8 meter) så plockar jag i stället fram min kompaktkamera och försöker filma. Jag har varit nära björn flera gånger utan att egentligen känt någon form av rädsla eller obehag, men den här gången är det för första gången på de fyrtiotal nätter jag suttit i björngömsle nästan "brunt-i-brallan-läge" och en känsla som närmast kan beskrivas som osäkerhet infinner sig.

Normalt sett när björnar kommer nära så passerar de bara gömslet utan att ta någon större notis om det och fortsätta göra det som björnar gör, dvs leta efter något ätbart. Den här gången är det annorlunda. Denna björn är uppenbart intresserad av gömslet och kommer så nära som en meter innan den stannar och vädrar mot mitt objektiv som sticker ut. För första gången någonsin slår mig tanken att det bara skiljer en knapp meter i avstånd och att jag endast har en tunn vägg av tyg mellan mig och ett par käftar som utan vidare knäcker ryggraden på en fullvuxen älg. Hinner också tänka på filmen "Grizzly man"...

Björnen kollar runt lite och vädrar intensivt innan den tar ett par steg ut mot myren igen. Ca 4-5 meter från gömslet finns en stubbe med en fastspikad fläsksvål för småfåglarna. Denna får björnen korn på och river loss, lägger sig en stund och äter upp den. När den svalt svålen reser den sig och kommer åter igen fram till gömslet, krafsar lite på de stockar som gömslet pallats upp på för att inte sjunka ner i mossen och försvinner bakom det. Pulsen går ner lite och man börjar fundera på vad man egentligen upplevt. Ännu en stark naturupplevelse som man kommer att minnas hela livet.

Björncirkus

2010-07-02T13:39:00.000+02:00

Återigen har jag spenderat natten nere vid det lilla tjärnet, fast den här gången i det stora gömslet. Chansen fanns nu till spegelbilder i vattnet mm. Första björnen kom redan kl 20, sedan kom det och gick björnar ända fram till midnatt.

Under nattens mörkaste timmar mellan midnatt och 02.30 hade björnarna den goda smaken att hålla sig borta, men när ljuset började återvända så kom de tillbaka. Som mest så var fyra björnar synliga från gömslet samtidigt. Totalt hade vi minst åtta individer framme.

Den här typen av spegelbilder har jag mängder av sedan tidigare besök, så den riktiga inspirationen ville inte riktigt infinna sig. Vad som var kul var dock att den lille svarte ungbjörnen med sändarhalsbandet dök upp igen tillsammans med sitt syskon. Den lille svarte skulle jag vilja ge diagnosen DAMP, det händer något runt honom hela tiden. Denna gång satt jag lite långt ifrån men lyckades få med på bild hur han kliade sig på ryggen mot en liten gran.

Natt nummer tre

2010-07-01T13:31:00.000+02:00

Tredje natten har spenderats i det gamla gömslet nere vid sjön. Vanligtvis brukar man kunna få fina bilder med björn/varg/järv som speglar sig i det lilla tjärnet, men inte den här gången.

Alla björnar kommer nämligen på fel sida och alldeles för nära. Det blev alltså även denna natt mest porträtt/artbilder. Ingen varg eller järv visade sig för oss men en ung havsörn fick fungera som pausfågel.

Den var ganska samarbetsvillig och gjorde flera låga flygningar över myren. Jag försökte att få några flyktbilder av örnen men eftersom det var mulet i natt så blev det långa tider och ett fåtal skarpa bilder.

Närkontakt

2010-06-30T08:33:00.000+02:00

Andra natten har bjudit på närkontakt med björnarna. Jag har suttit i en gammal husvagn som byggts om och numera tjänstgör som gömsle. Den är placerad i gammal högstammig tallskog och djuren kommer mycket nära.

Bildchanserna dyker upp lika snabbt som de försvinner, så det gäller att vara allert och vaken. Variationen på bilderna blir inte så stor utan det blir mest fråga om närbilder.

Nio olika björnar och två järvar kom och gick under natten. Från kl 20 fram till kl 04 var det ständigt björn framför gömslet, som mest tre på samma gång. Den längst bort på ca 20 meter och den närmsta på ca 2 meter. Rakt genom denna "flock" av björnar kommer mitt i natten en självmordsbenägen hare som skjuten ur en kanon. Det sägs att "harens vägar äro outgrundliga" och med ens blir det uppenbart vad som menas med detta...

Eftersom det mest blir fråga om närbilder är det svårt att variera sig och försöka få till olika bildutsnitt. Dessutom är det riktigt mörkt i storskogen mitt i natten.

Eftersom det är björn framför kameran i åtta timmar kan man experimentera lite med olika bildutsnitt och försöka vara kreativ.

Detta är ett litet smakprov på vad andra natten hade att bjuda på. Inte speciellt vackra eller originella bilder utan mer rena artbilder. Det är heller inte idealiska förhållanden försöka skapa vackra bilder i den här typen av gömsle, men det är häftigt att komma björnarna så nära att man inte bara ser dem utan också kan höra hur de andas och lukta hur illa de verkligen luktar.

Första natten avklarad.

2010-06-29T13:45:00.000+02:00

Första natten i de finsk-ryska björnskogarna har bjudit på underhållning i form av fightande björnar och besök av två havsörnar. Mäktiga upplevelser som vanligt alltså. Fightande björnar har jag sett vid ett par tillfällen förr men aldrig på så nära håll och i så bra ljus som den här gången. Ca 75 meters avstånd och varmt kvällsljus kl 22, vad kan man mer begära.

Försökte mig även på att få några flyktbilder på havsörnarna som villigt flög på låg höjd över myren. Lite besvärligt att få in dom i sexhundrat och samtidigt träffa rätt med skärpa och exponering. Finns egentligen alla förutsättningar att misslyckas, men får man bara chansen att ta tillräckligt med bilder så lyckas man med åtminstone någon.

Lång bilresa

2010-06-25T15:14:00.000+02:00

I morgon bär det iväg till Finland. 175 mils bilresa och 22 timmar effektiv körtid väntar. Måndag eftermiddag ska jag vara på plats, för att natt till tisdag krypa in i björngömslet för första gången i år. Eftersom resan helt och hållet går genom skogslänen upp till Haparanda och fortsätter sextio mil in i den finska urskogen gäller det att vara uppmärksam på både vilt och skyltar i vägkanterna.

Förhoppningsvis så kan jag uppdatera bloggen på tisdag och berätta vad som visat sig under natten. Allt förutsätter naturligtvis att jag får tillgång till en fungerande internetuppkoppling.

Lycklig mor till tre.

2010-06-24T19:43:00.000+02:00

På min runda igår träffade jag på den här lyckliga modern. Att geten har tre kid är ganska anmärkningsvärt efter den kalla och snörika vinter vi haft. Ännu ett tecken på att rådjuren nog klarat vintern bättre än vad man befarat. Går en get med tre befruktade foster och det blir ont om föda under slutet av vintern så brukar kroppen reglera det med att stöta bort ett eller flera av fostren.

Min teori är att även om vi hade mycket snö under en rekordlång period så gjorde den ihållande kylan att det aldrig blev skare förrän de sista veckorna. Rådjuren klarade troligtvis därför sparka sig ner till marken och finna föda.

Vett & etikett!

2010-06-23T13:03:00.000+02:00

I måndags kväll träffades vi igen, jag och min nyfunne vite vän. Jag satt och tittade på honom när han i godan ro stod och betade på några videbuskar i en vägkant. På andra sidan den lilla grusvägen fanns ett bostadshus. Plötsligt hör jag hur någon på husets trappa ger upp ett illvrål. Vare sig älgen eller jag reagerar nämnvärt. Själv antar jag att det är någon som råkat slå sig eller gjort sig illa. Vrålet upprepas ett flertal tillfällen och det blir uppenbart att avsikten med det hela är att skrämma älgen. Eftersom ropen kommer närmare finner han också tillslut det säkrast att fly. Tyvärr var sikten skymd så jag kunde inte se vem denne illgärningsman var, men efter rösten att dömma så skulle jag tippa på en tonåring av manligt kön. Älgen rusar upp på landsvägen och över på andra sidan. Som tur var så kom ingen bil just då. Vägen är annars rätt så trafikerad i ganska höga farter och med mycket tung trafik. Den naturliga följdfrågan för min del blir: Hur är denna människa uppfostrad och vilket nöje finner han i att jaga upp en älgkalv på vägen?

Själv är jag itutad sedan barnsben att man ska ha respekt för allt levande. "Du ska väre töst när du går i skogen" fick jag alltid höra när jag var liten och var med pappa eller morfar på utflykt. Att inte störa i onödan och att röra sig med försiktighet i skog och mark blev för mig en självklarhet och borde vara så för alla. Vill man dessutom som jag se och uppleva någonting så är det rent utav en förutsättning! Man kan ju också ställa sig frågan hur vi uppfostrar våra barn. Om man inte kan låta en älg beta i fred och njuta av att titta på detta utan finner ett större nöje i att skrämma den, hur förhåller sig då sedan denna person till andra människor i vuxen ålder? Empati är en egenskap som inte bara gäller mellan oss homo sapiens. Jag inbillar mig att tycker man om djur så tycker man också om människor!

Respekten för allt levande hänger också ihop med hur vi interagerar med och ser på andra människor. Social kompetens som är ett så populärt uttryck, gäller även om man är i skogen och tror sig vara mol alena. Det finns alltid någon mera där eller så kommer någon annan efter, folk eller fä. Tänk på det och "vär töst i skogen"!

Mördarhorn!

2010-06-22T22:48:00.000+02:00

Jag råkade på en råbock härom kvällen. Bocken i sig själv var inte speciellt märkvärdig men den hade de längsta horn jag någonsin sett. Inte speciellt grova och bara antydan till klyka. Däremot långa och svagt bakåtböjda som på en gems eller gasell. Denna bock kan nog tillfoga sina kommande kombatanter en hel del skada under sensommaren när brunsten börjar. En riktig mördarbock!

Råkade även på en fin bock med en mera "traditionell" hornuppsättning. Jag kan rapportera att det är mycket gott om rådjur i trakterna för tillfället. De verkar ha klarat den långa och kalla vintern bra.

På sorkjakt

2010-06-21T21:04:00.000+02:00

På min runda igår kväll hände det inte mycket. Jag passerade ett nyslaget gärde och stannade till för att titta. Av erfarenhet så vet jag att det kan locka fram både ormvråk, räv och annat när slåmaskinen slår sönder sorkarnas hål och gångar. Efter ett litet tag så dyker en räv upp i bortre kanten av fältet. Helt omedveten om mig patrullerar han mellan strängarna av nyslaget hö efter något ätbart. Ibland stannar den till och kör ner nosen i ett sorkhål.

Efter ett tag kommer den rakt emot mig och stannar inte till förrän den hör knäppandet i min kamera. Ett kort ögonblick möts våra blickar innan den finner för gott att fly.

En ny bekantskap???

2010-06-20T20:40:00.000+02:00

Igår kväll när jag gjorde min sedvanliga runda dök det upp en vit fjolårskalv mitt i vägen. En liten tjur som hade antydan till horn. Jag kan inte riktigt lista ut vad detta kan vara för individ. Möjligtvis kan det vara en avkomma efter den vita kon med det bruna örat. Hon hade en vit och en brun kalv ifjol som jag aldrig lyckades könsbestämma.
Det var mulet och klockan var närmare halv elva, så några användbara bilder blev det inte. Tog ju naturligtvis några ändå, mest för att kunna särskilja de olika vita individerna senare i sommar. Eftersom det sköts två vita (eller snarare brokiga) tjurkalvar vid älgjakten ifjol, så är det extra kul att det åtminstone finns en ny tjur. Han lär ju knappast få chansen att para sig i höst men tillämpas samma regler som det gjort de senaste åren så är vuxna vita älgar fredade. Det har funnits önskemål från vissa håll att även vuxen vit älg ska vara skjutbar men det blir en senare fråga.

Snart bär det i väg!

2010-06-09T21:44:00.000+02:00

Snart bär det i väg till Finsk-Ryska gränsen igen. För sjunde sommaren i rad tänker jag tillbringa en semestervecka på någon ensligt belägen myr i ingenmansland mellan Finland och Ryssland. Syftet är, liksom tidigare år, att fotografera björn, järv, varg och eventuellt andra djur som dyker upp. Tanken med att starta den här bloggen är att eventuella intresserade (om några sådana finns???) ska kunna följa vad som händer varje natt. Allt beror naturligtvis på tillgången till internet och min egen ork att uppdatera. Oftast är man ganska mör efter en natts vakande och tillbringar det mesta av dagen med att sova.

Senare i sommar hade jag också tänkt att rapportera om vår vita älgstam som jag har följt i många år. Kul att se hur den utvecklas och hur många nya vita kalvar det blir i år. I slutet av augusti när havren börjar mogna och älgarna börjar brunsta och bli mer rörliga, brukar det gå att få till en och annan bild.

Vem vet, det kanske dyker upp en del andra bilder också och tankar om livet i största allmänhet.