Slagugglor

Det har inte blivit något skrivande här på bloggen på ett tag nu, bl a beroende på att jag totalrenoverat huset och varit "hemlös" i fem månader. Men nu är det nya friska tag!

Förra helgen var jag i norra Värmland och var med när man märkte slagugglor. Jag kan inte ens komma ihåg att jag sett en slaguggla i det vilda tidigare men nu fick jag gott om chanser att både se och fotografera de imponerande fåglarna. Slagugglan är ju ganska ovanlig och södra gränsen för dess utbredning går ungefär i höjd med norra Värmland.

Orsaken till att den minskat kraftigt är framförallt det moderna skogsbruket som medför brist på naturliga boplatser i form av ihåliga högstubbar och träd. Under sjuttiotalet började man sätta upp holkar för ugglorna och vanligtvis har det varit 3-4 kända häckningar i Värmland varje år sedan dess. De senaste två åren har det dock varit riktiga gnagarår i hela landet vilket medfört några goda år för slagugglan. 2010 var det 28 st kända häckningar och i år hela 39 st.

Vi fick vara med och besöka sju av dessa häckningar. I fem av holkarna var det välmående uggleungar, ett bo hade ett rötägg och i ett fann vi en död unge. Troligen ihjälbiten av mård. De ungar som hade storleken inne ringmärktes och vi tog blodprov på dem.

Visst är uggleungar söta! Riktiga små skogstroll.

Att plocka ut uggleungar ur boet är inte ett helt riskfritt projekt. Slagugglan har inte fått namnet slaguggla utan orsak. För den som klättrar upp till holken föreligger stor risk att bli angripen av arga uggleföräldrar. Eftersom slagugglan mäter nästan 130 cm mellan vingarna är den tillräckligt stor för att kunna slå omkull en människa när den kommer i full fart. Dessutom har den vassa och kraftiga klor som den inte tvekar att använda när det gäller att försvara sina ungar. För den som klättrar upp i holken är det därför hjälm och vadderad jacka som gäller.

Hoppas nu att gnagaråren fortsätter att komma med jämna intervaller och att man fortsätter att sätta upp holkar åt ugglorna när det är brist på naturliga boplatser. Nu när slagugglorna har fått en riktigt bra nystart vore det ju synd om de skulle hamna på gränsen till att försvinna från våra trakter igen.

Slutfinish i örngömslet

I dag har jag och Lennart Augustsson varit och gjort klart de sista arbetena i fotoklubbens örngömsle. Vi har forcerat arbetena och faktiskt fått mycket mer gjort än det vi tänkte för en dryg månad sedan när vi bestämde oss för att modifiera det inför kommande säsong. I sista minuten har vi nu fått klart platser för två fotografer innan matningssäsongen drar igång. Nu mår platsen bäst av lugn och ro och kommande besök kommer att ske i tystnad under dygnets mörka timmar. Visserligen finns behov av lite "småputs" men funktionen finns och vi får hålla till godo med det i vinter.


Canon 600 mm i närmsta gluggen och Nikon 500 mm i bortre. Observera komouflagenäten för fönstren.


Lastpallarna framför ska naturligtvis bort. De har tjänstgjort som "byggnadsställning" då inte myren är helt frusen än.

Lennart testmonterar sin tubkikare. Observera att fönstren sitter på olika höjd och mörkläggningsplasten som här sitter uppfälld i taket.

Numera finns gott om plats för två fotografer med två kamerahus vardera. Eftersom vi haft lite olika åsikter om fönstrens höjdplacering kompromissade vi och satte dem i olika höjd. Vi har också försett fönster och gluggar med invändig mörkläggningsplast som kan fällas ned. Detta för att vi vid tidiga morgnar ska kunna använda pannlampa invändigt när vi monterar kameror, gör eld i kamin mm, utan att ljus tränger ut. Plastdraperierna fäster vi sedan upp i taket med hjälp av magneter. Fönstrens utsidor har vi försett med kamouflagemönstrade nät av modell myggnät. Detta för att undvika blänk i glaset och att våra vita ansikten ska störa örnarna.

Kameran sitter monterad på ett Wimberley stativhuvud som i sin tur sitter skruvat i en kraftig planka.

Det enda som nu saknas är grisarna som vi ska mata med. När vi hämtat dem krävs att vi ett par gånger i veckan förser åteln med ny gris. Sen har vi alla förutsättningar att få många bra örnbilder i vinter. Vi är fem st av klubbens medlemmar plus ytterligare ett par intresserade som turats om att på lediga stunder åstadkomma denna modifiering de senaste veckorna. Jag är övertygad om att åtminstone vi som deltagit längtar efter att få testa våra lösningar i vinter.

Årets skörd

Nu när höstmörkret slagit till är det dags att ta tag i årets bildskörd på allvar. Allt ska synas i sömmarna, katalogiseras och sorteras. Några bilder kommer jag att jobba vidare med och redigera. Den ljusa delen av året går det mesta av den lediga tiden åt till att vara ute och fotografera. Att sortera och efterbearbeta bilderna blir alltså eftersatt.



Givetvis orkar man inte hålla sig under sommaren heller, utan kollar igenom de bilder man tagit och gör några smärre justeringar på ett fåtal som man vid första anblicken tycker är bra. Det fina i kråksången när man nu sätter sig och går igenom bilder som man tagit för ett antal månader sedan är att det dyker upp "nya" guldkorn som man ratat vid första genomgången.



En bild som man vid den första snabba genomgången inte reagerade nämnvärt på ser man nu med nya ögon och tycker att den kan vara värd att arbeta vidare med. Nu är inte jag någon expert på digital bildbehandling och tycker inte ens det är särskilt kul, men hoppet om ett bra resultat får mig ändå att försöka om man ser att förutsättningarna finns.



Som ni ser här så har jag idag gått igenom en del av vårens bilder, bl a från april då det blev något tusental bilder av orrspel. Ett och annat guldkorn som kan vara värda att gå vidare med blev det nog även då.



Det blir värre när jag kommer längre fram mot sommaren. I stort sett var jag ju ute varje kväll från mitten av maj till slutet av september, och många bilder blev det... Något tusental älgbilder skall sorteras och katalogiseras, mestadels av vita älgar. Några av dem kanske också jag ger mig på att redigera.

Dessutom finns några tusen bilder av björn, varg, järv och örn ifrån sommarens Finlandsvistelse att ta tag i. Jag hade också tänkt mig att tillbringa några helger i fotoklubbens nyrenoverade örngömsle i vinter så vi får väl se hur mycket jag hinner med innan det blir vår och det är dags att ge sig ut och plåta igen.

Vita älgar väcker känslor.

De vita älgarna vi har här i trakten väcker känslor. En del vill spara dem då man anser dem vara en attraktion och en del vill skjuta dem till varje pris då man anser dem vara onaturliga. Vad som förvånar mig är att ingen insett att det skulle gå att köra "vit-älgsafari" i organiserad form och samtidigt tjäna en hacka på detta. I sommar fick jag personligen så pass många förfrågningar om var man skall åka för att se de vita älgarna att jag mer eller mindre skulle kunnat försörja mig på detta ett par månader. Det vore en verksamhet som borde passa de lokala byalagen och viltvårdsföreningarna. Flera personer skulle kunna dela på jobbet och samtidigt kunde hela bygden hjälpa till att tipsa om de säkraste observationsplatserna för dagen. Med ideellt arbete skulle detta kunna ge en bra inkomst till föreningskassan.

Jag har visat mina bilder runt om i lite olika sammanhang och överallt får jag frågor och folk blir nyfikna. Som sagt har folk lite olika syn, en del är negativa och en del är positiva. Vad som mest fascinerar mig är att vi människor med så stor säkerhet anser oss veta vad som är naturligt eller inte och vad som är bäst för våra viltstammar. Man kan väl inte påstå att vårt facit i ämnet är direkt lysande.

För knappt ett år sedan när jag lade upp några bilder på vita älgar på fotosidan hamnade jag i en diskussion med en person från Stockholmstrakten som kommenterade mina bilder och kallade sig "viltvårdsbiolog", huruvida detta var naturligt eller inte. Troligtvis hade han försett sig med titeln själv. Följ länken här för att se hela diskussionen.

Vad som i alla fall är säkert att de vita älgarna har ett starkt symbolvärde för trakten. Tyvärr har inte alla insett det och kommer heller inte att göra så förrän det omsätts i pengar.

Arbetsdag i örngömslet

Idag har jag tillsammans med några fotokompisar från Naturfotograferna i Arvika varit och justerat vårt örngömsle inför vintern. Planen var att sätta in rutor i isolerglas för bättre sikt och att göra nya öppningar för kameraoptiken som tillåter lite mera svängrum.


Håltagningen börjar.

Tidigare har vi haft ett mycket litet fönster att titta ut genom och kameragluggen har varit alldeles för trång. Detta har begränsat oss i valet av optik och egentligen bara medgett en enda fotovinkel. Hade man monterat kameran och riktat in den så fick man banne mig hoppas på att örnarna landade just där kameran pekade!


Bredden är åtminstone bra och glasrutan visar sig passa.

Eftersom man sitter i ca tolv timmar i stöten är det viktigt att sitta skönt och kunna variera sin sittställning. Detta medgav inte det tidigare mycket lilla fönster som fanns. Skulle man ha överblick över hela myren så fick man sitta med näsan tryckt mot rutan, vilket fick följden att fönstret immade igen. Dessutom fick man sitta med sträckt rygg och nacke vilket var ganska påfrestande. Nu sitter riktiga fönster av isolerglas på plats med en kamoflagemönstrad nätgardin som tillåter oss att se ut utan att man kan se in.


Justering av kameragluggen i nederkant.

Även själva kameragluggen har justerats och tillåter oss nu att panorera med kameran för att t ex kunna ta bildserier på örnarna som ofta flyger in på låg höjd över myren. Jag har svurit över detta tidigare, att de små gluggarna inte gjort det möjligt att panorera. Nu när jag kom hem kom jag att tänka på att när vi byggde gömslet för tretton år sedan medgav inte heller kameratekniken detta, så det kanske inte är så märkligt att vi gjorde som vi gjorde den gången. Dels har autofokusens följsamhet förbättrats och dels tar kamerorna snabbare bildserier. Digitaltekniken har också gjort det möjligt med kortare slutartider och det är numera billigt att "chansa" och klämma av långa bildserier.


Man kan nästan tro att vi här öppnat en kombination av kiosk och plåtslageri.

Lite sömnadsarbeten återstår för att få tygstrutarna på plats, annars har vi nu ett mycket användbart gömsle inför vintern. Till våren tar vi nästa glugg, så att det blir möjligt för två fotografer att sitta samtidigt. Eftersom matningen ska igång om ca tre veckor så har vi inte tid att ta en till innan dess. Lite färg får vi också försöka att kleta på till våren. Inte så mycket för örnarnas skull, utan mest för att inte locka dit nyfikna homo sapiens i onödan.


Här tätas det mot regn och fukt.

Egentligen skulle vi gjort dessa arbeten redan under den gångna sommaren. Vi har i ett par års tid diskuterat just dessa justeringar, men länge såg det ut som om vi inte skulle få någon tillgång på gris i vinter för att åtla med och då försvann lusten. Nu har matfrågan löst sig och vi kör i vinter med.


Lite sömnad och måleriarbete återstår.

Nu har vi ett toppengömsle och det är bara att hoppas på lagom med snö i vinter för att det ska bli vackra bakgrunder. Sen gäller det ju naturligtvis att man tar sig tid och försöker sitta några helger. Gömslefotografering är fruktansvärt kul men förutsätter att man kan sätta av en hel helg och naturligtvis att man har en stor portion tålamod.

Tankar på ett älgpass.

Första älgjaktveckan i södra Sverige är nu avklarad och gissningsvis har det hittills fällts 50-60.000 älgar. De flesta jaktlag har skjutit den största delen av sin tilldelning och trappar nu ner jakten. De mest intresserade kommer att jaga ytterligare några helger framöver i höst, men den sammanhängande älgjaktsveckan är avverkad och de flesta av oss nöjer sig med den.



Tre av de vita älgar jag följt i sommar har hittills fällts. Den vita kalven i Myre och den vita kon med den vita kalven i Ås. Av de fjorton olika vita älgar jag fotograferat under juli-september är alltså sammanlagt 6 st borta. Tre skjutna och tre trafikdödade. Det har väckts en del ont blod bland allmänheten av att man i år valt att ta bort den tidigare frivilliga fridlysningen av de vita älgarna i vissa viltvårdsområden. Olyckligt att man valt att göra så, då jakt i allmänhet numera är en starkt ifrågasatt verksamhet. Det borde nu vara extra viktigt för jägarna att visa att man kan ta hänsyn till andras intressen än sina egna och bedriva jakten på ett ansvarsfullt sätt.



Trots att jag anser mig själv vara en stor djurvän som är mer intresserad av djur och natur än genomsnittet har jag inga betänkligheter när det kommer till att skjuta en älg. En del personer som jag träffat i vissa andra sammanhang har förbryllats av detta. Min åsikt är att vi människor också är en del av det ekologiska systemet och att vi fortfarande har en roll att spela som rovdjur i näringskedjan. Visserligen har vi pga den tekniska utvecklingen numera ett försprång mot våra fyrbenta "rovdjurskollegor" och vi kan knappast påstå att vi jagar på samma vilkor som våra förfäder en gång gjorde. Men när det gäller t ex älgen som art så är det också tveklöst så att den gynnats av oss människor och vår tekniska utveckling. Bl a pga det moderna skogsbruket har vi under de senaste 50 åren fått en onaturligt tät älgstam i Sverige. En liknande utveckling har även rådjursstammen haft. Jag har därför inga moraliska betänkligheter när det gäller att döda en älg. Jag tvekar inte heller när det gäller arter som rådjur eller vildsvin. Däremot skulle jag aldrig kunna tänka mig att delta i en vargjakt av samma skäl. En hotad art som rent ekologiskt utgör en femtiondel av vad ett land av vår storlek borde kunna hysa, skall inte jagas! Att säga som regeringen gjorde i vintras: "för att öka acceptansen för vargen så måste den jagas" är inget annat än politiskt mumbo-jumbo. Att påstå sig vara tvungen att döda det man säger sig vilja skydda är en tankevurpa utan dess like!


Skribenten själv på älgpass.

Många jaktkritiker försöker som de säger själva "se jakten ur djurens perspektiv" vilket i mina ögon innebär att man ger djuren en rad männskliga känslor och egenskaper. Vi ska ha klart för oss att det är ytterst tveksamt om t ex en älg kan känna det vi människor kallar sorg. Detta vore ingen bra överlevnadsstrategi om man levde i ett ekologiskt system där man är ett bytesdjur för andra arter och ständigt lever under dödshot. Här är rätt strategi att glömma och gå vidare och det finns inget utrymme för sentimentalitet. Detta kan vi också se bland människor i fattiga delar av världen där döden är ständigt närvarande. Man sörjer intensivt en kort stund men verkar ha lättare att gå vidare och fortsätta att leva sitt liv än hos oss i den rika delen av världen, troligtvis för att detta är direkt nödvändigt för att överleva. Tveklöst kan däremot de flesta djur känna fysisk smärta och det är där vårt ansvar som jägare ligger, att döda snabbt och effektivt. Något som både våra egna förfäder och våra fyrbenta rovdjurskollegor ibland slarvat med...

Däremot är jag villig att ge jaktmotståndarna rätt på en del punkter. T ex jakt i hägn och jakt på inplanterat vilt (t ex rapphöns och vaktlar) är ytterst tveksamt ur en etisk synvinkel. Kan man fösvara att man föder upp djur och sätter ut, vars enda syfte är att utgöra måltavla vid nöjesjakter? Ett svårt dilemma. I vissa fall är det försvarbart; t ex i vissa områden i Afrika förutsatt att den ekonomiska vinsten detta genererar kommer den fattiga delen av befolkningen till nytta. Verkligheten i dessa länder är fortfarande så tuff att människan som art skulle konkurrera ut t ex oryxantilopen i sitt behov av betesmarker för att klara sin egen överlevnad. Kan man hitta alternativ till den traditionella boskapsskötseln som samtidigt gynnar viltet så är det i mina ögon en bra lösning. Betydligt mer tveksamt är nöjesjakterna på rapphöns och vaktlar på de skånska godsen eller jakt på kronhjort i hägn.



Att jaga är alltså i mina ögon att skörda av naturens överskott. Att ta av räntan utan att röra kontot. Vi människor har alltid varit rovdjur och haft vår roll att fylla i det ekologiska systemet. Likväl är det viktigt att vi sköter detta på ett bra och etiskt riktigt sätt. I det moderna samhället finns också andra intressen som vi måste ta med i beräkningen och jägare/markägare har inte längre ensamrätt på viltet i våra skogar. Jakten är en av de sista verksamheter som ger oss samhörighet såväl med både våra förfäder som världens naturfolk. Låt oss sköta den med stor hänsyn och sunt förnuft.

Älgjakt

Ikväll packas mången ryggsäck för i morgon börjar älgjakten. Jag är själv en av alla de som deltar. Inte så mycket för själva jagandets skull utan mest för naturupplevelsen och det sociala umgänget. Nytt för i år är att man här i Eda älgskötselområde tagit bort fridlysningen av de vita älgarna. Redan för 5-6 år sedan började man lätta lite på den tidigare frivilliga fridlysningen och tillät att man fällde vit kalv.



Flera jaktlag fortsatte dock att fridlysa alla vita individer på frivillig väg. I år har man alltså lättat lite till i regelverket och en älg är en älg, oavsett färg. Jaktlagen runt omkring kommer säkert att agera olika. En del behåller fridlysningen och en del jägare har uttalat att de inte kommer att skjuta om det kommer en vit älg i skotthåll, trots att jaktlaget tillåter det.



Jag vet faktiskt inte ännu hur mitt jaktlag har bestämt, men det spelar ingen roll för jag vet att JAG kommer INTE att skjuta. De vita älgarna är ändock relativt få och jag tycker de tillför mer som attraktioner än som köttbullar.





Bilderna ni ser här är från en efterjakt i november ifjol i Stora och Lilla Högs VVO. Två vita kalvar sköts då från samma ko. Troligen den ko som födde en ensam vit kalv i våras.







Någon vit lär väl skjutas i år också men jag hoppas att de flesta klarar sig. T ex den vita tjuren kan ju klara sig pga hornstorleken. Eftersom antalet "mellantjurar" som tillåts fällas är begränsat, så är det bara att hoppas att det är en grå som möter jägaren först och fyller kvoten.