Uppe med tuppen - bokstavligt talat...

Två helger i rad så har jag nu klivit upp vid fyratiden och masat mig ut i en mörk och kall skog för att fotografera orrspel. Jag är absolut ingen morgonmänniska men upplevelsen när man väl sitter där i gömslet gör det ändå värt besväret. För mig är orrspelet en av årets absoluta höjdpunkter. Jag tycker om fågeln, jag tycker om myrmiljön och jag tycker om tiden på året. I dag försökte jag att få bilder med rörelse och "action". Här nedan följer några bilder från morgonens sittning.

Nya inspirationskällor

Förra helgen arrangerade vi i Naturfotograferna Arvika, fotofestival för fjärde gången i ordningen. Det var andra gången i det lite större formatet. Denna gång hade vi Jan Gustavsson, Serkan Gûnes och Staffan Widstrand på programmet. Vi fick se massor av fina bilder av vitt skilda motiv och miljöer. Jag blev mycket imponerad av Serkan Gûnes förmåga att göra vackra bilder av vardagliga motiv. Miljöer som de flesta av oss inte ens lägger märke till under våra skogspromenader förvandlar han till fantastiskt vackra bilder av det "lilla landskapet". Många av hans naturbilder är tagna där man faktiskt kan ta sig med pendeln från Stockholms central. Otroligt egentligen att vi har naturen så nära var vi än bor i vårt avlånga land.

Staffans föredrag om projektet Wild Wonders of Europe var också intressant och inspirerade mig på ett helt annat sätt. Att arbeta med ett projekt tillsammans med andra fotografer mot ett uppsatt mål är ju faktiskt genomförbart även för oss andra. Även om det måste bli i lite mindre skala om man inte som Staffan har WWF, National Geographic m fl som samarbetspartners. Jag har lite planer på vad jag skulle vilja göra. Får se om jag får någon med mig på galenskaperna.

För mig personligen fick dagen en liten extra guldkant. I fototävlingen som var öppen för vem som helst att lämna bilder till tog jag både domarens första pris och vann även förstapris med den bild som besökarna under dagen fick rösta fram.

Bilden är tagen från ett gömsle i Finland sommaren 2010. Jag fick beröm för den lite annorlunda och hårda beskärningen. Sanningen är den att jag satt med mitt 600 mm objektiv monterat och björnen var bara på 6-7 meters håll, dessutom inne i en klunga träd. Det innebar att jag fick inte med mer i bild. Då gäller det att försöka göra de bilder som tillfället bjuder. Ofta är det så vid djurfotografering att tillfället gör bilden. Djuren är oförutsägbara och då blir även bilderna det. I viss mån kan man med lite träning lära sig hur djuren fungerar och förutse deras handlingar. Det gör att man är redo att knäppa av bilden vid rätt tillfälle. Mer om tävlingen och festivalen kan ni läsa här: http://www.nwt.se/arvika/article1058904.ece

Våra vita tillgångar

Jag har precis suttit och läst på Wild Wonders of Europes hemsida om hur man runt omkring i Europa börjat återskapa miljöer och biotoper som försvunnit, i vissa fall för flera hundra år sedan. En del i detta är också att återintroducera arter som utrotats i och med att deras livsmiljöer försvunnit. Bl a bävrar i Danmark, visenter i Polen och lammgam i Schweiz. Stora resurser har lagts ned på detta i form av både pengar och hårt arbete. På flera platser i Europa har man också börjat visa upp det som är unikt för just den region där man lever och börjat att tjäna pengar på detta. Allt i dagens samhälle sätts ju som bekant i ett ekonomiskt perspektiv och skall man skydda vissa miljöer och arter innebär det i många fall att mark som annars kunde varit odlingsbar måste reserveras för de vilda djurens och växternas behov. Kan då lokalbefolkningen tjäna ekonomiskt på detta så är det ju bara bra. Man slår två flugor i en smäll; de som kanske mist en del av sin försörjning från lantbruket får en ny i besöksnäringen. Ser dessutom befolkningen att det vilda har ett ekonomiskt värde så är jag säker på att man är mer benägen att ta hand om och vårda det man har. Givetvis började jag då att fundera på vad vi har kring husknuten här hemma som skulle kunna locka utomsocknes besökare. Jag tänker natuligtvis på de vita älgarna.
Vilda miljöer finns det tyvärr inte mycket kvar av i Värmland och absolut inte här i Eda. Det mesta är hårt brukad skog som numera är granplantager, men vår relativt täta vita älgstam är unik för trakten. Tyvärr håller man på att skjuta bort den också.

Jag har själv varit med och "guidat" ett ganska stort antal människor genom åren för att titta på dessa vita sevärdheter, dock utan att ta betalt. Oftast har det handlat om fotografkollegor från andra delar av Sverige (eller Norge) men också en och annan utländsk släkting till någon bekants bekant. Givetvis har de lagt några kronor på mat, boende, bränsle mm i vår kommun.

Varför ingen har börjat att göra detta lite mera seriöst under mer ordnade former är nästan märkligt. Det finns ju arrangörer av både älg och bäversafaris på relativt nära håll och intresset för de vita älgarna är stort. Visst måste det vara ett bra komplement för att tjäna pengar medan man väntar på att skogen växer. Skogen i övrigt ger ju bara avkastning vart sjuttionde år eller så när det är dags att avverka. Innan dess är det mest utgifter och arbete.

I stället har man börjat att skjuta dessa vita attraktioner och röster har höjts för att skjuta bort dem helt för att de avviker från det som man uppfattar som normalt. Att de trots sin vita färg är lika levnadsdugliga som sina grå artsfränder borde det inte längre vara någon tvekan om då de är friska och förökar sig. Det finns alltså inget hållbart argument ur biologisk/ekologisk synpunkt för att avliva dem.

Frågan är ju då: Var är det ekonomiska värdet störst? Som köttbullar i den enskilde jägarens frysbox eller som en levande attraktion där många kan få både glädje av att se dem och ekonomisk nytta av de besökare som kan lockas hit? Dessutom har de ett stort symbolvärde för trakten.

Jag har själv lagt ned några hundratusen genom åren för att besöka platser med höga naturvärden i form av djur och intressanta miljöer, och jag är inte ensam om detta. Denna typ av turism håller också på att bli en ganska betydande näring runtomkring på många platser i världen. Varför inte här när vi har något att visa upp som är unikt?

En lite trög dag...

Då har jag tillbringat ännu en dag i örngömslet, denna gång tillsammans med fotokompisen Anders Tedeholm från Sunne. För mig är det tredje sittningen på en månad. Vi var på plats i gömslet strax efter kl 7 och det började ganska lovande då vi hörde örnarna "kackla" i träden runt myren strax innan solen gick upp. Svårt att veta hur man skall beskriva detta läte men ni kan höra det här. Under dagen har vi två örnar på besök. De gör inflygningar på låg höjd över myren och i det närmaste står still och ryttlar på ett par meters höjd över åteln flera gånger. Den ena landar också på åteln vid ett tillfälle men sitter bara ett par sekunder innan den lyfter igen.


Både örnar och korpar verkar oroliga och extra vaksamma denna dag. Vad det beror på är svårt att säga. Kanske vi själva gjort något vid något tillfälle som avslöjat oss. Kanske beror det på att man kör ut timmer längre bort, även om avståndet är ganska stort. Kanske beror det på att något annat rör sig i skogen som inte vi ser. Bildresultatet blev alltså ganska magert och större delen av dagen fick vi nöja oss med att iakta örnarna på avstånd när de satt i trädtopparna på andra sidan myren. Men så är livet som naturfotograf ibland, ett tolvtimmarspass resulterar bara i en enda bild som är "sådär". Nya chanser kommer. Skam den som ger sig!

Julfirande i örngömslet

Idag har jag suttit i örngömslet för andra gången den här säsongen. Den här gången var jag själv. Ett lite annorlunda sätt att fira jul kanske men ack så befriande och behagligt. Vädret kunde ha varit bättre. Fyra plusgrader i morse och ingen snö kvar gör att det känns lite tristare. Dessutom blir bakgrunderna fulare och ljuset sämre med barmark. Eftersom vi utifrån åtelkamerans tidsangivelser sett att örnarna varit ganska aktiva redan i soluppgången fick jag för mig att jag skulle försöka mig på att gå utan pannlampa från bilen till gömslet för att störa så lite som möjligt. Det verkade som en jättebra idé tills jag bara ett tjugotal meter från bilen trampade utanför spången över vattnet i myrkanten. Det fick alltså bli lampa i alla fall... Strax efter kl 7 är det riktigt mörkt i skogen när inte det är någon snö.

Jag hinner nästan inte rigga upp grejerna och göra upp eld i kaminen innan korparna börjar kraxa runtomkring på myren och örnarna börjar "vissla" intensivt. Jag har aldrig hört dem låta så länge och ihållande förut. Då det låter från flera håll runt myren så förstår jag att de måste vara flera. De håller på i säkert en halvtimme innan den första örnen seglar ner mot åteln. Ännu är det ganska mörkt och det är svårt att få vettiga slutartider. Örnen äter en liten stund och flyger sedan i väg lågt över myren söder ut.

Efter bara någon minut kommer nästa örn, en något ljusare individ och slår sig ner på åteln. Nu börjar det att bli lite ljusare men slutartiderna är fortfarande långa. Örnen hinner knappt börja äta innan en äldre och ännu ljusare individ anfaller. Jag låter kameran gå men har inga stora förhoppningar på resultatet. ISO 3200, bländare 5,0 och tider runt 1/100 sekund är inte idealiska föutsättningar för att få skarpa bilder på fightande örnar.

Försvarar sig med näbbar och klor!

Trillar på ändan av ren förskräckelse.

Den äldre örnen visar var skåpet ska stå.

En och annan snyting med vingarna delas också ut.

En liten bildsekvens blir det dock. Inga höjdarbilder men en okej dokumentation av en speciell händelse. Intressant att se hur de använder både näbbar och klor när de slåss. En och annan käftsmäll delas också ut av de långa och kraftiga vingarna. Givetvis avgår den äldre med segern och får i lugn och ro äta i en hel halvtimme medan de båda yngre örnarna stilla tvingas sitta och iakta måltiden från träden på andra sidan myren.

Den besegrade yngre örnen längst bort drar sig undan.

Pustar ut efter förlusten.

Segraren bevakar sitt byte.

Åskådare från andra sidan myren.

Fram till halvtolvtiden är det livlig aktivitet på och kring åteln av tre örnar, ett trettiotal korpar och ett antal kråkor, skator och nötskrikor. Därefter händer....... ingenting. Två av örnarna kan jag se sitta i träden på andra sidan myren. Den ena sitter kvar ända tills det mörknar och jag går hem. Eftersom jag sitter och tittar på denna örn missar jag totalt att en duvhök sitter på åteln. Jag upptäcker den först när den lyfter efter att jag skrämt den med en för hastig kamerarörelse. Undrar hur länge den suttit där?

Nu önskar jag mig lite snö och minusgrader till nästa sittning. Örnar i lätt snöfall kan bli fina bilder. Så är det att vara naturfotograf, ens bästa bild är alltid den nästa.

Säsongspremiär i örngömslet

Igår satt jag i vårt örngömsle för första gången den här säsongen. Det var också första sittningen för mig efter "uppgraderingen" som vi gjorde förra vintern (se tidigare inlägg). Mitt sällskap för dagen var fotokompisen Lennart Augustsson från Naturfotograferna i Arvika. Möjligheterna att fotografera från gömslet är nu avsevärt mycket bättre än tidigare och man sitter dessutom bekvämare. En viktig detalj då man ska sitta still i kanske 8 timmar eller mer.





Det var ett litet äventyr att ta sig ut till gömslet då det kommit ca 15 cm blötsnö kvällen innan och skogsbilsvägen till gömslet var oplogad. Endast den som skött matningen kvällen före hade kört i snön och spåren hade frusit till is. Det gick "som på räls" hela vägen och jag var glad att jag hade fyrhjulsdrift. Vädret var dock bra för fotografering. Lite soldis gjorde att det var ljust men utan hårda skuggor. Ett trafikdödat rådjur utgjorde huvudrätten denna dag men även lite slaktavfall sedan älgjakten stod på menyn. Vi kunde konstatera att gömslet fungerar alldeles utmärkt då vi lyckades få in de vaksamma korparna på ca 4 meters håll utan att de brydde sig nämnvärt om oss.





Efter att vi väntat i sex och en halv timme kom det äntligen en ung kungsörn och landade direkt på rådjuret. Det hade naturligtvis varit roligare om den mellanlandat i någon av de vackra torrakorna kring åteln men man kan ju inte få allt. Vi var ändå glada att den kom medan det var skapligt ljus att fotografera i. Den stannade ca 30 minuter på åteln och åt friskt av både rådjuret och slaktavfallet. Det blev en fin avslutning på en bra fotodag.

En ny vit bekantskap

Efter att ha haft jour på räddningstjänsten hela förra veckan var abstinensen efter att få åka ut i skogen och leta älg stor under helgen. Söndag kväll hade jag lejt bort ett par timmar för att kunna vara med på årets jaktstämma. Eftersom abstinensen var svår så åkte naturligtvis kameran med i bilen. Förhoppningen att se något intressant var väl egentligen inte så stor eftersom jag skulle åka efter stora vägar och inte speciellt långt. På hemvägen från mötet ser jag något vitt skymta till i buskarna ganska långt bort i en ledningsgata. Det är en vit älg men jag kan inte se vad det är för individ men anar att det är en tjur. Turligt nog finns en skogsbilväg som löper parallellt med ledningsgatan. Jag kör in för att komma lite närmare. En grå ensam älgko kliver över vägen framför bilen. Jag stannar bilen och kliver ur, monterar upp kameran på stativet och väntar. Jag ser nu att det är en vit tjur men den är fortfarande skymd i buskarna och omöjlig att fotografera. Jag chansar naaturligtvis på att den ska följa i kons spår och korsa vägen bakom mig. Därför riktar jag kameran dit och väntar.



Jag behöver inte vänta mer än en halv minut så ser jag hur tjuren börjar röra sig mot vägen. Snart tittar den fram ur buskarna i vägkanten och iaktar mig på ca 25 meters håll. Trots att jag står helt öppet precis bredvid bilen ser han inte särskilt stressad ut, utan står och blänger på mig en bra stund.



Snart kliver han fram och lommar lugnt och sakta en bit längs vägen innan han kliver av igen och ansluter till kon.



Gissningsvis är denna tjur två-tre år. Det är en individ som inte jag sett förrut men jag antar att det är samma tjur som vi hade med i ett älgdrev ifjol höst. Jag såg den inte själv men både området och den beskrivning jag fått stämmer. Inte en speciellt vacker eller märkvärdig tjur på något vis, men det är alltid lika kul att se en vit älg som man inte sett förrut.