Ytterligare försök på fiskande fiskgjuse.

Idag gjorde jag ytterligare ett försök på att få bilder på fiskande fiskgjuse. Tre timmar i ett blåsigt torn vid kanten av sjön Björken resulterade i två observationer av dykande fiskgjuse. Båda naturligtvis på alldeles för långt avstånd. Däremot hade gjusen den här gången den goda smaken att göra några överflygningar, både med och utan fisk, på avstånd som i alla fall var okej att fotografera på. Innan man får själva dyket få bild lär det bli många timmars väntan eller en stor portion tur. Men eftersom det kommer att vara hungriga ungar i boet ett tag framöver så finns chansen då den är tvungen att fiska ganska flitigt. Det kommer nog att bli några timmar till i tornet de närmaste veckorna.

                                         Landande grågäss

      Årets första svartvita flugsnappare blev dagens pausfågel.

Bra dag men drygt håll...

Idag inföll den ovanliga kombinatinen ledig dag och bra väder. Jag hade bestämt mig för att åka till sjön Björken nordost om Sunne om vädret blev okej. Förra året hann jag aldrig åka dit pga av husrenovering mm men nu skulle det bli av. Björken har blivit ett fantastiskt fint område som förutom själva sjön har en del gammal skog med mycket rutten ved och stora fält som betas av kor runt omkring. Alltså ett riktigt paradis för många fågelarter. Förutom mängder av blåsippor och de vanliga gässen, änderna och vadarna fick  jag se två lyckade fiskfångster av fiskgjusen, havsörn, blå kärrhök, mindre hackspett, ett par ekorrar och ett kopulerande tornfalkspar. Tyvärr skedde allt som var spännande på alldeles för långt avstånd för att det skulle bli användbara bilder. Bilderna ni ser här nedan får ni se endast som dokumentation då de är kraftigt delförstorade och oanvändbara till något annat än just sådana. Hackspetten är i och för sig tagen på endast tio meters håll men i svårt ljus. Kärrhöken dök också upp på bara 15-20 meters håll men den hann jag aldrig med att få in i sökaren innan det var för sent.

Båda fiskfångsterna av gjusen. Inget närmare än ca 400 meter. I båda fallen var det troligen en brax som föll offer.

                                          Grågås.

                                  Mindre hackspetthona.

                                  Tornfalkshona.

Tji tjäder men väl trandans i miniatyr

Fredagkväll så gav jag mig i väg ut på orrmyren för att plocka ned mitt gömsle som stått i tre veckor. Anledningen var att dagen efter var jag medbjuden att försöka på ett tjäderspel. Visserligen spöregnade det när jag tog ner det men eftersom det snart skulle upp igen så gjorde det inte så mycket om det var blött. Lördag morgon vaknade jag till fem cm blötsnö. Motivationen att ge sig ut i skogen för att resa gömslet var inte så stor och lusten att under natten sova ute var heller inte på topp. Men vad gör man inte för att få chansen till tjäderbilder, inomhus blir inga bilder tagna.

Fördelen med snön är dock att vi kunde se spår efter tjädrar som gått över hällarna och släpat vingarna efter sig. Det lovade gott. Strax efter åtta när vi krupit in i gömslena kunde vi höra den första tjädern slå sig ned i någon av de omgivande tallarna. Bara att krypa ned i sovsäcken och invänta att spelet skulle börja. Halv fem vaknar jag med ett ryck och hör att redan spelet är igång. Det är ännu för mörkt för att kunna se något men bedömningen är att det är en bit bort. Hela morgonen förblir på det viset. 3-5 tuppar spelar kontinuerligt fram till kl 8. Dock lite för långt bort för att kunna fotografera. Ett par gånger kan man skymta dem mellan träden men det är inte fotograferingsbart. Halv nio har sista tuppen lämnat och vi bryter och packar ihop. Inga tjäderbilder denna gång alltså men en god natts sömn och en stämningsfull morgon med både tjäderspel, orrspel i fjärran och annan fågelsång. Precis när vi börjar packa börjar regnet igen.

På vägen hem passerar jag en åker där jag dagen innan sett tranor ganska nära vägen. Eftersom jag inte har lust att komma hem helt utan bilder stannar jag och tar några bilder från bilen. Tranorna dansar och bjuder på sig själva men naturligtvis har jag kondens på linsen så bilderna blir nästan softade. Till viss del gick det att rätta till i Lightroom. Resultatet ser ni här.

Efter vägen sitter också en varfågel mycket vackert i en sälg som jag försöker fånga på bild men utan att lyckas. Ännu ett stycke längre bort hittar jag en ormvråk som nästan ser ledsen ut där den sitter i ett torrt träd i regnet. Jag hinner att ta några bilder av den också innan jag fortsätter hemåt.

Så trots att det inte blev några tjäderbilder den här gången så blev det ändå en bra och händelserik helg.

Uppe med tuppen - bokstavligt talat...

Två helger i rad så har jag nu klivit upp vid fyratiden och masat mig ut i en mörk och kall skog för att fotografera orrspel. Jag är absolut ingen morgonmänniska men upplevelsen när man väl sitter där i gömslet gör det ändå värt besväret. För mig är orrspelet en av årets absoluta höjdpunkter. Jag tycker om fågeln, jag tycker om myrmiljön och jag tycker om tiden på året. I dag försökte jag att få bilder med rörelse och "action". Här nedan följer några bilder från morgonens sittning.

Nya inspirationskällor

Förra helgen arrangerade vi i Naturfotograferna Arvika, fotofestival för fjärde gången i ordningen. Det var andra gången i det lite större formatet. Denna gång hade vi Jan Gustavsson, Serkan Gûnes och Staffan Widstrand på programmet. Vi fick se massor av fina bilder av vitt skilda motiv och miljöer. Jag blev mycket imponerad av Serkan Gûnes förmåga att göra vackra bilder av vardagliga motiv. Miljöer som de flesta av oss inte ens lägger märke till under våra skogspromenader förvandlar han till fantastiskt vackra bilder av det "lilla landskapet". Många av hans naturbilder är tagna där man faktiskt kan ta sig med pendeln från Stockholms central. Otroligt egentligen att vi har naturen så nära var vi än bor i vårt avlånga land.

Staffans föredrag om projektet Wild Wonders of Europe var också intressant och inspirerade mig på ett helt annat sätt. Att arbeta med ett projekt tillsammans med andra fotografer mot ett uppsatt mål är ju faktiskt genomförbart även för oss andra. Även om det måste bli i lite mindre skala om man inte som Staffan har WWF, National Geographic m fl som samarbetspartners. Jag har lite planer på vad jag skulle vilja göra. Får se om jag får någon med mig på galenskaperna.

För mig personligen fick dagen en liten extra guldkant. I fototävlingen som var öppen för vem som helst att lämna bilder till tog jag både domarens första pris och vann även förstapris med den bild som besökarna under dagen fick rösta fram.

Bilden är tagen från ett gömsle i Finland sommaren 2010. Jag fick beröm för den lite annorlunda och hårda beskärningen. Sanningen är den att jag satt med mitt 600 mm objektiv monterat och björnen var bara på 6-7 meters håll, dessutom inne i en klunga träd. Det innebar att jag fick inte med mer i bild. Då gäller det att försöka göra de bilder som tillfället bjuder. Ofta är det så vid djurfotografering att tillfället gör bilden. Djuren är oförutsägbara och då blir även bilderna det. I viss mån kan man med lite träning lära sig hur djuren fungerar och förutse deras handlingar. Det gör att man är redo att knäppa av bilden vid rätt tillfälle. Mer om tävlingen och festivalen kan ni läsa här: http://www.nwt.se/arvika/article1058904.ece

Våra vita tillgångar

Jag har precis suttit och läst på Wild Wonders of Europes hemsida om hur man runt omkring i Europa börjat återskapa miljöer och biotoper som försvunnit, i vissa fall för flera hundra år sedan. En del i detta är också att återintroducera arter som utrotats i och med att deras livsmiljöer försvunnit. Bl a bävrar i Danmark, visenter i Polen och lammgam i Schweiz. Stora resurser har lagts ned på detta i form av både pengar och hårt arbete. På flera platser i Europa har man också börjat visa upp det som är unikt för just den region där man lever och börjat att tjäna pengar på detta. Allt i dagens samhälle sätts ju som bekant i ett ekonomiskt perspektiv och skall man skydda vissa miljöer och arter innebär det i många fall att mark som annars kunde varit odlingsbar måste reserveras för de vilda djurens och växternas behov. Kan då lokalbefolkningen tjäna ekonomiskt på detta så är det ju bara bra. Man slår två flugor i en smäll; de som kanske mist en del av sin försörjning från lantbruket får en ny i besöksnäringen. Ser dessutom befolkningen att det vilda har ett ekonomiskt värde så är jag säker på att man är mer benägen att ta hand om och vårda det man har. Givetvis började jag då att fundera på vad vi har kring husknuten här hemma som skulle kunna locka utomsocknes besökare. Jag tänker natuligtvis på de vita älgarna.
Vilda miljöer finns det tyvärr inte mycket kvar av i Värmland och absolut inte här i Eda. Det mesta är hårt brukad skog som numera är granplantager, men vår relativt täta vita älgstam är unik för trakten. Tyvärr håller man på att skjuta bort den också.

Jag har själv varit med och "guidat" ett ganska stort antal människor genom åren för att titta på dessa vita sevärdheter, dock utan att ta betalt. Oftast har det handlat om fotografkollegor från andra delar av Sverige (eller Norge) men också en och annan utländsk släkting till någon bekants bekant. Givetvis har de lagt några kronor på mat, boende, bränsle mm i vår kommun.

Varför ingen har börjat att göra detta lite mera seriöst under mer ordnade former är nästan märkligt. Det finns ju arrangörer av både älg och bäversafaris på relativt nära håll och intresset för de vita älgarna är stort. Visst måste det vara ett bra komplement för att tjäna pengar medan man väntar på att skogen växer. Skogen i övrigt ger ju bara avkastning vart sjuttionde år eller så när det är dags att avverka. Innan dess är det mest utgifter och arbete.

I stället har man börjat att skjuta dessa vita attraktioner och röster har höjts för att skjuta bort dem helt för att de avviker från det som man uppfattar som normalt. Att de trots sin vita färg är lika levnadsdugliga som sina grå artsfränder borde det inte längre vara någon tvekan om då de är friska och förökar sig. Det finns alltså inget hållbart argument ur biologisk/ekologisk synpunkt för att avliva dem.

Frågan är ju då: Var är det ekonomiska värdet störst? Som köttbullar i den enskilde jägarens frysbox eller som en levande attraktion där många kan få både glädje av att se dem och ekonomisk nytta av de besökare som kan lockas hit? Dessutom har de ett stort symbolvärde för trakten.

Jag har själv lagt ned några hundratusen genom åren för att besöka platser med höga naturvärden i form av djur och intressanta miljöer, och jag är inte ensam om detta. Denna typ av turism håller också på att bli en ganska betydande näring runtomkring på många platser i världen. Varför inte här när vi har något att visa upp som är unikt?

En lite trög dag...

Då har jag tillbringat ännu en dag i örngömslet, denna gång tillsammans med fotokompisen Anders Tedeholm från Sunne. För mig är det tredje sittningen på en månad. Vi var på plats i gömslet strax efter kl 7 och det började ganska lovande då vi hörde örnarna "kackla" i träden runt myren strax innan solen gick upp. Svårt att veta hur man skall beskriva detta läte men ni kan höra det här. Under dagen har vi två örnar på besök. De gör inflygningar på låg höjd över myren och i det närmaste står still och ryttlar på ett par meters höjd över åteln flera gånger. Den ena landar också på åteln vid ett tillfälle men sitter bara ett par sekunder innan den lyfter igen.


Både örnar och korpar verkar oroliga och extra vaksamma denna dag. Vad det beror på är svårt att säga. Kanske vi själva gjort något vid något tillfälle som avslöjat oss. Kanske beror det på att man kör ut timmer längre bort, även om avståndet är ganska stort. Kanske beror det på att något annat rör sig i skogen som inte vi ser. Bildresultatet blev alltså ganska magert och större delen av dagen fick vi nöja oss med att iakta örnarna på avstånd när de satt i trädtopparna på andra sidan myren. Men så är livet som naturfotograf ibland, ett tolvtimmarspass resulterar bara i en enda bild som är "sådär". Nya chanser kommer. Skam den som ger sig!