Vita älgar väcker känslor.

De vita älgarna vi har här i trakten väcker känslor. En del vill spara dem då man anser dem vara en attraktion och en del vill skjuta dem till varje pris då man anser dem vara onaturliga. Vad som förvånar mig är att ingen insett att det skulle gå att köra "vit-älgsafari" i organiserad form och samtidigt tjäna en hacka på detta. I sommar fick jag personligen så pass många förfrågningar om var man skall åka för att se de vita älgarna att jag mer eller mindre skulle kunnat försörja mig på detta ett par månader. Det vore en verksamhet som borde passa de lokala byalagen och viltvårdsföreningarna. Flera personer skulle kunna dela på jobbet och samtidigt kunde hela bygden hjälpa till att tipsa om de säkraste observationsplatserna för dagen. Med ideellt arbete skulle detta kunna ge en bra inkomst till föreningskassan.

Jag har visat mina bilder runt om i lite olika sammanhang och överallt får jag frågor och folk blir nyfikna. Som sagt har folk lite olika syn, en del är negativa och en del är positiva. Vad som mest fascinerar mig är att vi människor med så stor säkerhet anser oss veta vad som är naturligt eller inte och vad som är bäst för våra viltstammar. Man kan väl inte påstå att vårt facit i ämnet är direkt lysande.

För knappt ett år sedan när jag lade upp några bilder på vita älgar på fotosidan hamnade jag i en diskussion med en person från Stockholmstrakten som kommenterade mina bilder och kallade sig "viltvårdsbiolog", huruvida detta var naturligt eller inte. Troligtvis hade han försett sig med titeln själv. Följ länken här för att se hela diskussionen.

Vad som i alla fall är säkert att de vita älgarna har ett starkt symbolvärde för trakten. Tyvärr har inte alla insett det och kommer heller inte att göra så förrän det omsätts i pengar.

Arbetsdag i örngömslet

Idag har jag tillsammans med några fotokompisar från Naturfotograferna i Arvika varit och justerat vårt örngömsle inför vintern. Planen var att sätta in rutor i isolerglas för bättre sikt och att göra nya öppningar för kameraoptiken som tillåter lite mera svängrum.


Håltagningen börjar.

Tidigare har vi haft ett mycket litet fönster att titta ut genom och kameragluggen har varit alldeles för trång. Detta har begränsat oss i valet av optik och egentligen bara medgett en enda fotovinkel. Hade man monterat kameran och riktat in den så fick man banne mig hoppas på att örnarna landade just där kameran pekade!


Bredden är åtminstone bra och glasrutan visar sig passa.

Eftersom man sitter i ca tolv timmar i stöten är det viktigt att sitta skönt och kunna variera sin sittställning. Detta medgav inte det tidigare mycket lilla fönster som fanns. Skulle man ha överblick över hela myren så fick man sitta med näsan tryckt mot rutan, vilket fick följden att fönstret immade igen. Dessutom fick man sitta med sträckt rygg och nacke vilket var ganska påfrestande. Nu sitter riktiga fönster av isolerglas på plats med en kamoflagemönstrad nätgardin som tillåter oss att se ut utan att man kan se in.


Justering av kameragluggen i nederkant.

Även själva kameragluggen har justerats och tillåter oss nu att panorera med kameran för att t ex kunna ta bildserier på örnarna som ofta flyger in på låg höjd över myren. Jag har svurit över detta tidigare, att de små gluggarna inte gjort det möjligt att panorera. Nu när jag kom hem kom jag att tänka på att när vi byggde gömslet för tretton år sedan medgav inte heller kameratekniken detta, så det kanske inte är så märkligt att vi gjorde som vi gjorde den gången. Dels har autofokusens följsamhet förbättrats och dels tar kamerorna snabbare bildserier. Digitaltekniken har också gjort det möjligt med kortare slutartider och det är numera billigt att "chansa" och klämma av långa bildserier.


Man kan nästan tro att vi här öppnat en kombination av kiosk och plåtslageri.

Lite sömnadsarbeten återstår för att få tygstrutarna på plats, annars har vi nu ett mycket användbart gömsle inför vintern. Till våren tar vi nästa glugg, så att det blir möjligt för två fotografer att sitta samtidigt. Eftersom matningen ska igång om ca tre veckor så har vi inte tid att ta en till innan dess. Lite färg får vi också försöka att kleta på till våren. Inte så mycket för örnarnas skull, utan mest för att inte locka dit nyfikna homo sapiens i onödan.


Här tätas det mot regn och fukt.

Egentligen skulle vi gjort dessa arbeten redan under den gångna sommaren. Vi har i ett par års tid diskuterat just dessa justeringar, men länge såg det ut som om vi inte skulle få någon tillgång på gris i vinter för att åtla med och då försvann lusten. Nu har matfrågan löst sig och vi kör i vinter med.


Lite sömnad och måleriarbete återstår.

Nu har vi ett toppengömsle och det är bara att hoppas på lagom med snö i vinter för att det ska bli vackra bakgrunder. Sen gäller det ju naturligtvis att man tar sig tid och försöker sitta några helger. Gömslefotografering är fruktansvärt kul men förutsätter att man kan sätta av en hel helg och naturligtvis att man har en stor portion tålamod.

Tankar på ett älgpass.

Första älgjaktveckan i södra Sverige är nu avklarad och gissningsvis har det hittills fällts 50-60.000 älgar. De flesta jaktlag har skjutit den största delen av sin tilldelning och trappar nu ner jakten. De mest intresserade kommer att jaga ytterligare några helger framöver i höst, men den sammanhängande älgjaktsveckan är avverkad och de flesta av oss nöjer sig med den.



Tre av de vita älgar jag följt i sommar har hittills fällts. Den vita kalven i Myre och den vita kon med den vita kalven i Ås. Av de fjorton olika vita älgar jag fotograferat under juli-september är alltså sammanlagt 6 st borta. Tre skjutna och tre trafikdödade. Det har väckts en del ont blod bland allmänheten av att man i år valt att ta bort den tidigare frivilliga fridlysningen av de vita älgarna i vissa viltvårdsområden. Olyckligt att man valt att göra så, då jakt i allmänhet numera är en starkt ifrågasatt verksamhet. Det borde nu vara extra viktigt för jägarna att visa att man kan ta hänsyn till andras intressen än sina egna och bedriva jakten på ett ansvarsfullt sätt.



Trots att jag anser mig själv vara en stor djurvän som är mer intresserad av djur och natur än genomsnittet har jag inga betänkligheter när det kommer till att skjuta en älg. En del personer som jag träffat i vissa andra sammanhang har förbryllats av detta. Min åsikt är att vi människor också är en del av det ekologiska systemet och att vi fortfarande har en roll att spela som rovdjur i näringskedjan. Visserligen har vi pga den tekniska utvecklingen numera ett försprång mot våra fyrbenta "rovdjurskollegor" och vi kan knappast påstå att vi jagar på samma vilkor som våra förfäder en gång gjorde. Men när det gäller t ex älgen som art så är det också tveklöst så att den gynnats av oss människor och vår tekniska utveckling. Bl a pga det moderna skogsbruket har vi under de senaste 50 åren fått en onaturligt tät älgstam i Sverige. En liknande utveckling har även rådjursstammen haft. Jag har därför inga moraliska betänkligheter när det gäller att döda en älg. Jag tvekar inte heller när det gäller arter som rådjur eller vildsvin. Däremot skulle jag aldrig kunna tänka mig att delta i en vargjakt av samma skäl. En hotad art som rent ekologiskt utgör en femtiondel av vad ett land av vår storlek borde kunna hysa, skall inte jagas! Att säga som regeringen gjorde i vintras: "för att öka acceptansen för vargen så måste den jagas" är inget annat än politiskt mumbo-jumbo. Att påstå sig vara tvungen att döda det man säger sig vilja skydda är en tankevurpa utan dess like!


Skribenten själv på älgpass.

Många jaktkritiker försöker som de säger själva "se jakten ur djurens perspektiv" vilket i mina ögon innebär att man ger djuren en rad männskliga känslor och egenskaper. Vi ska ha klart för oss att det är ytterst tveksamt om t ex en älg kan känna det vi människor kallar sorg. Detta vore ingen bra överlevnadsstrategi om man levde i ett ekologiskt system där man är ett bytesdjur för andra arter och ständigt lever under dödshot. Här är rätt strategi att glömma och gå vidare och det finns inget utrymme för sentimentalitet. Detta kan vi också se bland människor i fattiga delar av världen där döden är ständigt närvarande. Man sörjer intensivt en kort stund men verkar ha lättare att gå vidare och fortsätta att leva sitt liv än hos oss i den rika delen av världen, troligtvis för att detta är direkt nödvändigt för att överleva. Tveklöst kan däremot de flesta djur känna fysisk smärta och det är där vårt ansvar som jägare ligger, att döda snabbt och effektivt. Något som både våra egna förfäder och våra fyrbenta rovdjurskollegor ibland slarvat med...

Däremot är jag villig att ge jaktmotståndarna rätt på en del punkter. T ex jakt i hägn och jakt på inplanterat vilt (t ex rapphöns och vaktlar) är ytterst tveksamt ur en etisk synvinkel. Kan man fösvara att man föder upp djur och sätter ut, vars enda syfte är att utgöra måltavla vid nöjesjakter? Ett svårt dilemma. I vissa fall är det försvarbart; t ex i vissa områden i Afrika förutsatt att den ekonomiska vinsten detta genererar kommer den fattiga delen av befolkningen till nytta. Verkligheten i dessa länder är fortfarande så tuff att människan som art skulle konkurrera ut t ex oryxantilopen i sitt behov av betesmarker för att klara sin egen överlevnad. Kan man hitta alternativ till den traditionella boskapsskötseln som samtidigt gynnar viltet så är det i mina ögon en bra lösning. Betydligt mer tveksamt är nöjesjakterna på rapphöns och vaktlar på de skånska godsen eller jakt på kronhjort i hägn.



Att jaga är alltså i mina ögon att skörda av naturens överskott. Att ta av räntan utan att röra kontot. Vi människor har alltid varit rovdjur och haft vår roll att fylla i det ekologiska systemet. Likväl är det viktigt att vi sköter detta på ett bra och etiskt riktigt sätt. I det moderna samhället finns också andra intressen som vi måste ta med i beräkningen och jägare/markägare har inte längre ensamrätt på viltet i våra skogar. Jakten är en av de sista verksamheter som ger oss samhörighet såväl med både våra förfäder som världens naturfolk. Låt oss sköta den med stor hänsyn och sunt förnuft.

Älgjakt

Ikväll packas mången ryggsäck för i morgon börjar älgjakten. Jag är själv en av alla de som deltar. Inte så mycket för själva jagandets skull utan mest för naturupplevelsen och det sociala umgänget. Nytt för i år är att man här i Eda älgskötselområde tagit bort fridlysningen av de vita älgarna. Redan för 5-6 år sedan började man lätta lite på den tidigare frivilliga fridlysningen och tillät att man fällde vit kalv.



Flera jaktlag fortsatte dock att fridlysa alla vita individer på frivillig väg. I år har man alltså lättat lite till i regelverket och en älg är en älg, oavsett färg. Jaktlagen runt omkring kommer säkert att agera olika. En del behåller fridlysningen och en del jägare har uttalat att de inte kommer att skjuta om det kommer en vit älg i skotthåll, trots att jaktlaget tillåter det.



Jag vet faktiskt inte ännu hur mitt jaktlag har bestämt, men det spelar ingen roll för jag vet att JAG kommer INTE att skjuta. De vita älgarna är ändock relativt få och jag tycker de tillför mer som attraktioner än som köttbullar.





Bilderna ni ser här är från en efterjakt i november ifjol i Stora och Lilla Högs VVO. Två vita kalvar sköts då från samma ko. Troligen den ko som födde en ensam vit kalv i våras.







Någon vit lär väl skjutas i år också men jag hoppas att de flesta klarar sig. T ex den vita tjuren kan ju klara sig pga hornstorleken. Eftersom antalet "mellantjurar" som tillåts fällas är begränsat, så är det bara att hoppas att det är en grå som möter jägaren först och fyller kvoten.

Ytterligare en vit ihjälkörd.

I morse blev den vita kon med det bruna örat ihjälkörd. Eftersom hon hållit sig nära stora vägen så var det väl inte direkt någon överraskning. Hon är den vita älg som jag genom åren har haft bäst koll på. Hennes bruna öra har gjort att det varit lätt att känna igen henne från år till år. Hon föddes 2004 och har genom åren verkat varva vita och bruna kalvar i större utsträckning än de andra vita korna. Båda hennes kalvar sedan 2008 var t ex fläckiga. Dessa blev förresten också påkörda och dödade, dock av tåget och med ett års mellanrum. Eftersom jag följt henne ända sedan födseln har jag nästan fått en personlig relation till den här kon och jag känner mig lite ledsen i ögat idag.

Tidigare i går kväll blev också en grå ko ihjälkörd några hundra meter längre österut. Det har alltså skett två älgolyckor på mindre än tolv timmar och med bara ett par hundra meters mellanrum. Resultatet är tre ensamma och vilsna kalvar som nu irrar runt kring stora vägen och letar efter sin mor. Bådar inte gott. Det är fort gjort att detta resulterar i fler olyckor.

Äntligen lös och ledig!

Äntligen var jourveckan över och man var lös och ledig att kunna ge sig ut för att kolla älgläget igen. Jag hann bara åka 4-500 meter hemifrån innan jag får se första vita älgen. Det är den vita kon med bruna örat och hennes båda bruna kalvar. Ljuset är fortfarande ganska OK så jag kan hålla mig på ISO 800 och 1600 trots att de rör sig en del. Eftersom de syns tydligt från stora vägen uppstår en mindre trafikstockning i Träskogbacken. Många stannar och tittar på älgfamiljen. Kon är ganska van att bli iaktagen och tar det hela med ro. Kalvarna däremot väljer att hålla sig lite i bakgrunden.



Senare på rundan dyker också den vita kon med sin enda vita kalv upp. Tyvärr har det blivit lite dimmigt över fälten och ljuset börjar avta. Eftersom jag har ganska många bilder av dessa förut så stannar jag inte utan väljer att fortsätta för att kolla efter den stora vita tjuren. På vägen dit står en stor och grann 10-taggare med nyfejade ljusbruna horn i vägkanten. Han vänder dock på klacken/klöven och kliver in i skogen utan att jag får riktigt bra läge. I kameran ser jag dock att jag felbedömt ljuset/tiden. Det blir nu mörkt avsevärt mycket tidigare än det gjorde när jag var ute senast för över en vecka sedan. Jag svär en liten ramsa men fortsätter ändå för att åtminstone kolla om jag får syn på den vita tjuren. När jag kommer fram ligger dimman tät över fälten och i kombination med mörkret gör det att jag inte skulle se älgen om den inte stod på vägen. Det är bara att vända hem igen.

När jag kommer tillbaka till Träskogbacken har vita kon och kalvarna passerat vägen och står i diket och betar. Jag avslutar alltså kvällen med att kliva ur bilen och försöka jaga i väg dem en bit från vägen. Jag lyckas få dem att flytta sig si så där 25 meter...

Stanna hemma svider...

Denna vecka har jag jour och tvingas således att stanna hemma. Det svider eftersom det händer så mycket i skogen nu och jag hade mycket på gång. Dessutom är det klart och fint höstväder och fotoljus några minuter extra på kvällen. Lägger upp några bilder från förra veckans bravader.


Vit ko med vit kalv i Ås. Skapligt ljus gjorde att jag kunde hålla mig på ISO 400 och få vettiga exponeringstider.


Älgfamilj med blandad färg i Myre. Det här är sånt som får mig att fundera. Grå ko med en grå och en vit kalv. Sannolikt har ju kalvarna samma far och vad är det då som avgör att de vita anlagen bara slår igenom på en kalv? Jag önskar att någon genetiker ville undersöka detta.

Jag har också begått ett nybörjarmisstag som grämer mig. Den gamla vita tjuren i Myre dök upp en kväll. Det var enda gången hittills i år som jag sett den på nära håll och i tillräckligt ljus för att fotografera. När jag satt mig tillrätta och ska börja att ta bilder har jag plötsligt ingen ström i kamerabatteriet! Normalt sett har jag två kameror med mig i bilen men naturligtvis inte denna kväll. Efter mången svordom lyckas jag pilla ur batteriet och värma det i armhålan en stund. Denna "chockbehandling" ger tillräckligt med ström för två exponeringar. Ingen av dem blev riktigt skarp, troligen beroende på mitt flitiga pillande med att försöka skaka liv i batterierna utan att skrämma älgarna.


Den gamle vite tjuren i sällskap med en grå kompis. Detta blev den minst oskarpa av de båda exponeringar jag trots allt lyckades åstadkomma.

De båda små tjurarna, en vit och en grå, som troligtvis är vita kon med bruna örats fjolårskalvar dyker upp lite sporadiskt. De håller fortfarande ihop men verkar röra sig en hel del. En kväll dök de upp nära vägen i Lilla Hög. De var så pass nära att det inte ens gick att få med ett helt älghuvud på bild. I alla fall fick jag se ett kul beteende på nära håll. Den vita tjuren började "rida" på sin bror.


Här ser man hur den vita tjuren lägger upp hakan på ryggen på sin bror innan han "bestiger" honom.

Varför de gör detta kan man bara spekulera i. Kanske det är en dominanshandling för att fastställa deras inbördes rangordning. Kanske det är hormonerna som spelar de drygt året gamla tjurarna ett spratt. Att de båda unga tjurarna skulle få bestiga en ko är ju i det närmaste uteslutet, men perioden på året är den rätta och de är ju könsmogna så sannolikt finns någon sorts kåt-kontakt som slås på just nu. Att de finns någon typ av "gay-community" bland traktens älgar är en tredje möjlighet som jag håller som mindre trolig...

Måndag morgon är jourveckan över för denna gång och då bär det i väg ut i skogen igen på kvällarna. Troligtvis har då tjurarna fejat sina horn och jag hoppas att bönderna inte hunnit tröska.