Julfirande i örngömslet

Idag har jag suttit i örngömslet för andra gången den här säsongen. Den här gången var jag själv. Ett lite annorlunda sätt att fira jul kanske men ack så befriande och behagligt. Vädret kunde ha varit bättre. Fyra plusgrader i morse och ingen snö kvar gör att det känns lite tristare. Dessutom blir bakgrunderna fulare och ljuset sämre med barmark. Eftersom vi utifrån åtelkamerans tidsangivelser sett att örnarna varit ganska aktiva redan i soluppgången fick jag för mig att jag skulle försöka mig på att gå utan pannlampa från bilen till gömslet för att störa så lite som möjligt. Det verkade som en jättebra idé tills jag bara ett tjugotal meter från bilen trampade utanför spången över vattnet i myrkanten. Det fick alltså bli lampa i alla fall... Strax efter kl 7 är det riktigt mörkt i skogen när inte det är någon snö.

Jag hinner nästan inte rigga upp grejerna och göra upp eld i kaminen innan korparna börjar kraxa runtomkring på myren och örnarna börjar "vissla" intensivt. Jag har aldrig hört dem låta så länge och ihållande förut. Då det låter från flera håll runt myren så förstår jag att de måste vara flera. De håller på i säkert en halvtimme innan den första örnen seglar ner mot åteln. Ännu är det ganska mörkt och det är svårt att få vettiga slutartider. Örnen äter en liten stund och flyger sedan i väg lågt över myren söder ut.

Efter bara någon minut kommer nästa örn, en något ljusare individ och slår sig ner på åteln. Nu börjar det att bli lite ljusare men slutartiderna är fortfarande långa. Örnen hinner knappt börja äta innan en äldre och ännu ljusare individ anfaller. Jag låter kameran gå men har inga stora förhoppningar på resultatet. ISO 3200, bländare 5,0 och tider runt 1/100 sekund är inte idealiska föutsättningar för att få skarpa bilder på fightande örnar.

Försvarar sig med näbbar och klor!

Trillar på ändan av ren förskräckelse.

Den äldre örnen visar var skåpet ska stå.

En och annan snyting med vingarna delas också ut.

En liten bildsekvens blir det dock. Inga höjdarbilder men en okej dokumentation av en speciell händelse. Intressant att se hur de använder både näbbar och klor när de slåss. En och annan käftsmäll delas också ut av de långa och kraftiga vingarna. Givetvis avgår den äldre med segern och får i lugn och ro äta i en hel halvtimme medan de båda yngre örnarna stilla tvingas sitta och iakta måltiden från träden på andra sidan myren.

Den besegrade yngre örnen längst bort drar sig undan.

Pustar ut efter förlusten.

Segraren bevakar sitt byte.

Åskådare från andra sidan myren.

Fram till halvtolvtiden är det livlig aktivitet på och kring åteln av tre örnar, ett trettiotal korpar och ett antal kråkor, skator och nötskrikor. Därefter händer....... ingenting. Två av örnarna kan jag se sitta i träden på andra sidan myren. Den ena sitter kvar ända tills det mörknar och jag går hem. Eftersom jag sitter och tittar på denna örn missar jag totalt att en duvhök sitter på åteln. Jag upptäcker den först när den lyfter efter att jag skrämt den med en för hastig kamerarörelse. Undrar hur länge den suttit där?

Nu önskar jag mig lite snö och minusgrader till nästa sittning. Örnar i lätt snöfall kan bli fina bilder. Så är det att vara naturfotograf, ens bästa bild är alltid den nästa.

Säsongspremiär i örngömslet

Igår satt jag i vårt örngömsle för första gången den här säsongen. Det var också första sittningen för mig efter "uppgraderingen" som vi gjorde förra vintern (se tidigare inlägg). Mitt sällskap för dagen var fotokompisen Lennart Augustsson från Naturfotograferna i Arvika. Möjligheterna att fotografera från gömslet är nu avsevärt mycket bättre än tidigare och man sitter dessutom bekvämare. En viktig detalj då man ska sitta still i kanske 8 timmar eller mer.





Det var ett litet äventyr att ta sig ut till gömslet då det kommit ca 15 cm blötsnö kvällen innan och skogsbilsvägen till gömslet var oplogad. Endast den som skött matningen kvällen före hade kört i snön och spåren hade frusit till is. Det gick "som på räls" hela vägen och jag var glad att jag hade fyrhjulsdrift. Vädret var dock bra för fotografering. Lite soldis gjorde att det var ljust men utan hårda skuggor. Ett trafikdödat rådjur utgjorde huvudrätten denna dag men även lite slaktavfall sedan älgjakten stod på menyn. Vi kunde konstatera att gömslet fungerar alldeles utmärkt då vi lyckades få in de vaksamma korparna på ca 4 meters håll utan att de brydde sig nämnvärt om oss.





Efter att vi väntat i sex och en halv timme kom det äntligen en ung kungsörn och landade direkt på rådjuret. Det hade naturligtvis varit roligare om den mellanlandat i någon av de vackra torrakorna kring åteln men man kan ju inte få allt. Vi var ändå glada att den kom medan det var skapligt ljus att fotografera i. Den stannade ca 30 minuter på åteln och åt friskt av både rådjuret och slaktavfallet. Det blev en fin avslutning på en bra fotodag.

En ny vit bekantskap

Efter att ha haft jour på räddningstjänsten hela förra veckan var abstinensen efter att få åka ut i skogen och leta älg stor under helgen. Söndag kväll hade jag lejt bort ett par timmar för att kunna vara med på årets jaktstämma. Eftersom abstinensen var svår så åkte naturligtvis kameran med i bilen. Förhoppningen att se något intressant var väl egentligen inte så stor eftersom jag skulle åka efter stora vägar och inte speciellt långt. På hemvägen från mötet ser jag något vitt skymta till i buskarna ganska långt bort i en ledningsgata. Det är en vit älg men jag kan inte se vad det är för individ men anar att det är en tjur. Turligt nog finns en skogsbilväg som löper parallellt med ledningsgatan. Jag kör in för att komma lite närmare. En grå ensam älgko kliver över vägen framför bilen. Jag stannar bilen och kliver ur, monterar upp kameran på stativet och väntar. Jag ser nu att det är en vit tjur men den är fortfarande skymd i buskarna och omöjlig att fotografera. Jag chansar naaturligtvis på att den ska följa i kons spår och korsa vägen bakom mig. Därför riktar jag kameran dit och väntar.



Jag behöver inte vänta mer än en halv minut så ser jag hur tjuren börjar röra sig mot vägen. Snart tittar den fram ur buskarna i vägkanten och iaktar mig på ca 25 meters håll. Trots att jag står helt öppet precis bredvid bilen ser han inte särskilt stressad ut, utan står och blänger på mig en bra stund.



Snart kliver han fram och lommar lugnt och sakta en bit längs vägen innan han kliver av igen och ansluter till kon.



Gissningsvis är denna tjur två-tre år. Det är en individ som inte jag sett förrut men jag antar att det är samma tjur som vi hade med i ett älgdrev ifjol höst. Jag såg den inte själv men både området och den beskrivning jag fått stämmer. Inte en speciellt vacker eller märkvärdig tjur på något vis, men det är alltid lika kul att se en vit älg som man inte sett förrut.

De börjar att röra på sig

Nu börjar älgarna att röra på sig och det är dax att börja leta upp de vita. För andra kvällen i rad har jag sett den vita tjuren som i fjol hade sex taggar. I år ser det ut att bli sju eller åtta. Tyvärr rör han sig ganska nära 61:an och det är ju inte helt ofarligt. I fjol sommar gick det åt tre vita i trafiken från juli t o m september, bl a min gamla vän den vita kon med bruna örat som jag följt ända sedan hon föddes 2004. Tyckte faktiskt att det var lite sorgligt efter att ha följt henne i sex år.

Det kommer troligen att bli många timmar och mil på skogsbilvägarna runt omkring de närmaste månaderna.

Omslagsbild

Medan jag varit i Finland har nya numret av Svensk Jakt kommit ut i handeln. Jag var ju tvungen att köpa den eftersom jag har tagit omslagsbilden och det är min första framsida. Jag har ju visserligen haft framsidor på Aftonbladet, Värmlands Folkblad m fl dagstidningar men det gills inte riktigt eftersom det knappast var bildernas fotografiska kvalitet som gjorde att de publicerades. Den gången föreställde bilderna bankrånare som jag lyckats fotogrefera med en engångskamra genom ett fönster. Nyhetsvärdet var alltså större än den fotografiska kvaliteten. Visserligen gav det bra betalt men är knappast den typen av bilder jag brukar ta. Snarare handlade det om att befinna sig på rätt ställe vid rätt tillfälle och ha sinnesnärvaro nog att ta bilder.



Det var också extra kul eftersom jag själv glömt bort att jag tagit bilden och lagt upp den på nätet. Jag trodde först att chefredaktören för Svensk Jakt hade förväxlat mig med någon annan när han ringde, beskrev bilden och ställde frågan om att köpa den. Så är det ibland. Bilder som man inte själv ser som speciellt märkvärdiga finner någon annan som vacker eller användbar.


Omslagsbilden i sin helhet.

Bilden var dessutom en slags "nödlösning". Eftersom det var natt och solen gått ned fanns ingen annan möjlighet än att gå ned på marken och se till att få älgarna i siluett mot natthimlen för att över huvudtaget kunna fotografera dem.

Kul att få en omslagsbild. Hoppas att jag får möjligheten fler gånger. Jag kanske skulle försöka att marknaddsföra mitt bildarkiv på ett mera aktivt sätt. Det börjar faktiskt bli ganska omfattande...

Hemma på Farmen igen!

Då var man hemma från den finska urskogen sedan några timmar. Bland det första man måste göra är naturligtvis att tvätta både sig själv och sina kläder, men inte långt efter kommer att kolla vilka bilder man egentligen har fått med sig hem. Målet för årets resa var att få en annan typ av bilder än de jag redan har och som ska passa in i ett sammanhang för att ge en helhet. T ex en utställning eller ett bildspel. Vad jag sökte var framförallt bilder av djur i miljö och bilder med det där lilla extra, t ex en speciell händelse eller ett extra vackert ljus. Efter att snabbgranskat mina bilder kan jag konstatera att jag kanske har 10-12 bilder av den typen med mig hem och som jag kommer att använda i de sammanhangen. Naturligtvis har jag massor av andra bra bilder men inga fler som sticker ut speciellt från det jag har sedan tidigare.

Ser snällare och mjukare ut än vad han är...

Vad man också har med sig hem är en ökad erfarenhet och fler kunskaper om våra stora rovdjur och deras beteenden. Inte minst är det intressant att bara sitta och titta hur de interagerar med varandra. Respekten och min beundran för hur naturen fungerar ökar för varje möte med djuren.

Tyvärr hängde inte tekniken med mig riktigt så att jag kunde uppdatera bloggen de senaste dagarna i Finland men jag lägger ut ett antal bilder nu för att illustrera vilken sorts bilder jag var ute efter den här gången.


En bild av björn i miljö som jag saknat sedan tidigare.

Även här en bild där björnen är huvudmotivet trots att den har ganska litet utrymme i bilden. Det mjuka morgonljuset som är kring kl 4 på morgonen är det som gör bilden speciell.

Här är det fonden av oskarp skog och det mjuka varma morgonljuset på den som lyfter bilden från att vara ett vanligt björnporträtt till att bli en fullt användbar bild.

Här väntade jag på att järven skulle hoppa upp på stocken. Eftersom en björn tidigare släpat en gris över stocken och jag såg att järven vädrade och följde släpspåret så var det bara att ställa in kameran, vänta och hoppas.

Den här typen av bilder har jag massor av sedan tidigare men man kan ändå inte låta bli att ta dem när tillfälle ges.

Gott om björnar som vanligt

Nu har vi suttit de två första nätterna i gömsle och börjat inträda i det tillstånd som kallades "fältkoma" när man gjorde lumpen, dvs att man sover några minuter här och där när tillfälle ges. Som vanligt är det gott om björn. I natt hade vi tre björnar samtidigt vid ett tillfälle. Två av dem verkade känna varandra väl och samsades vid samma åtel. Den tredje jagade de dock bort. Ytterligare en individ, en större och ärrad hanbjörn dök också upp senare på natten.

En av de björnar som besökte oss i natt.

Förutom alla björnar bjuds det också på gott om tillfällen att fotografera fågel. En del av arterna har vi också på hemmaplan men eftersom vi har gott om tid och kameran monterad så faller det sig naturligt att fotografera dem när tillfälle ges. De fungerar alltså som ett slags pausfågel mellan björnbesöken.

Gulärla

Jag har också fått låna en CANON EOS 550D inför resan för att få prova möjligheten att filma om det dyker upp någon speciell sekvens som kan göra sig bra på film. Efter att testat att filma de björnbesök vi hittills haft kan jag konstatera att det är svårt att filma och att det kräver ett annat tillvägagångssätt än att fotografera, det krävs ett annat "tänk" alltså. När man lyckas är dock resultatet förbluffande bra för att komma från en kamera som egentligen är avsedd för stillbilder.Vi har dock inte sett någon varg eller järv ännu, så en del godbitar återstår alltså att hoppas på inför de tre nätter som återstår. Tre vargar har setts på relativt nära håll från andra gömslen under vår vistelse här, så de finns i närheten.

Framme utan fadäser

Efter två övernattningar är vi nu till slut framme i Kuikka som kommer att fungera som vårt basläger under veckan. Resan gick utan större missöden, visserligen fick en rävunge plikta med sitt liv strax norr om Örnsköldsvik men annars gick det bra.


Vi stötte på ett gäng "vägrenar" i Kalixtrakten som orsakade en viss uppståndelse i trafiken.

Första natten sov vi strax söder om Luleå och den andra öster om Sotkamo, bara ca 10 mil från slutmålet Kuikkajärvi. Bägge nätterna spenderades i tält med åtta respektive tolv timmars vila. I Sotkamo stötte vi även ihop med det ryska längdskidlandslaget. Orsaken är att man i Sotkamo har ett vintersportcenter med skidtunnel liknande den vi har hemma i Torsby. Nu sitter vi spänt och väntar på att få åka ut för vår första gömslenatt. Enligt de rapporter vi fått från Sami så är det bra trafik om nätterna med både björn, varg och järv.

Andra lägerplatsen öster om Sotkamo. INTE myggfritt!

Eftersom vi hade relativt gott om tid på oss idag hann vi med lite fönstershopping i Kuhmo och efter ankomsten har vi hunnit med att ta en bastu, byta kalsonger och se över all fotoutrustning i lugn och ro. Kul att se att de dinglar ned samma saker i toalettstolen här som hemma i Sverige. De kallar dem dessutom vid dess rätta namn.

Vi hann också med att fönstershoppa och kolla in det finska motormodet.

Rapport från första gömslenatten kommer i morgon eller övermorgon, beroende på hur pigg jag är efter första natten.

Packad på midsommarafton.

Det är midsommarafton och jag är packad. Dock inte berusad som så många andra utan packad och klar för att åka till Finland på min årliga björnsafari i morgon bitti. Det börjar hända mycket i skogen här på hemmaplan också och det kommer nog att bli ett antal kvällar och mil på vägarna runt omkring ett par månader framåt.

Gårdagens runda bjöd på rådjurskid och ett par tranor som hade fullt upp med en nyfiken räv. Tyvärr var det lite för långt håll och för mörkt i båda fallen för att det skulle bli några riktigt bra bilder.


Jag har inte sett några älgkalvar ännu och heller inte fått kontakt med några av de vita älgarna, så en hel del återstår alltså att se fram emot.

Nästa uppdatering hoppas jag kunna göra från Finsk-Ryska gränsen på tisdag eller onsdag. Det förutsätter naturligtvis att tekniken fungerar och att det finns något att rapportera. Det senare tvivlar jag inte på, det brukar alltid hända något som är värt att berätta om.

Nedräkningen har börjat.

Fyra arbetsdagar återstår innan det är midsommar och semester. Återigen bär det iväg till Finland på midsommardagen. Det är faktiskt åttonde året i rad som jag spenderar en semestervecka i Lassi Rautiainens fotogömslen vid ryska gränsen. Trots att jag varit där så många gånger känns det lika spännande som alltid och man undrar vad man kommer att komma hem med för bilder den här gången. Alltid dyker det upp någon ny situation som man inte lyckats fota förut. De rapporter jag fått lovar gott. Bra fart både på björn, varg, järv och örn som vanligt. Tillåter tekniken så kommer jag att uppdatera bloggen direkt från finsk-ryska gränsen.


Här hemma står vi också inför en brytningstid. På tisdag är det sommarsolståndet, det vänder och vi går mot mörkare tider. Det positiva är att under sensommaren börjar djuren att bli mer aktiva igen. Ungarna börjar bli såpass stora att honorna tar dem med på små upptäcktsfärder. Bland t ex älgarna och rådjuren börjar det också närma sig brunsten vilket gör att handjuren är i den bästa trim under hela året. Augusti och september brukar kunna bjuda på några fina upplevelser med både prima råbockar och ståtliga älgtjurar.

Slagugglor

Det har inte blivit något skrivande här på bloggen på ett tag nu, bl a beroende på att jag totalrenoverat huset och varit "hemlös" i fem månader. Men nu är det nya friska tag!

Förra helgen var jag i norra Värmland och var med när man märkte slagugglor. Jag kan inte ens komma ihåg att jag sett en slaguggla i det vilda tidigare men nu fick jag gott om chanser att både se och fotografera de imponerande fåglarna. Slagugglan är ju ganska ovanlig och södra gränsen för dess utbredning går ungefär i höjd med norra Värmland.

Orsaken till att den minskat kraftigt är framförallt det moderna skogsbruket som medför brist på naturliga boplatser i form av ihåliga högstubbar och träd. Under sjuttiotalet började man sätta upp holkar för ugglorna och vanligtvis har det varit 3-4 kända häckningar i Värmland varje år sedan dess. De senaste två åren har det dock varit riktiga gnagarår i hela landet vilket medfört några goda år för slagugglan. 2010 var det 28 st kända häckningar och i år hela 39 st.

Vi fick vara med och besöka sju av dessa häckningar. I fem av holkarna var det välmående uggleungar, ett bo hade ett rötägg och i ett fann vi en död unge. Troligen ihjälbiten av mård. De ungar som hade storleken inne ringmärktes och vi tog blodprov på dem.

Visst är uggleungar söta! Riktiga små skogstroll.

Att plocka ut uggleungar ur boet är inte ett helt riskfritt projekt. Slagugglan har inte fått namnet slaguggla utan orsak. För den som klättrar upp till holken föreligger stor risk att bli angripen av arga uggleföräldrar. Eftersom slagugglan mäter nästan 130 cm mellan vingarna är den tillräckligt stor för att kunna slå omkull en människa när den kommer i full fart. Dessutom har den vassa och kraftiga klor som den inte tvekar att använda när det gäller att försvara sina ungar. För den som klättrar upp i holken är det därför hjälm och vadderad jacka som gäller.

Hoppas nu att gnagaråren fortsätter att komma med jämna intervaller och att man fortsätter att sätta upp holkar åt ugglorna när det är brist på naturliga boplatser. Nu när slagugglorna har fått en riktigt bra nystart vore det ju synd om de skulle hamna på gränsen till att försvinna från våra trakter igen.